Jag har nu haft det tveksamma nöjet att okulärbesiktiga filmen Knowing. Denna rulle är en rejält imponerande prestation i uselhet av regissören Alex Proyas.

Handlingen är ologiskt bisarr på ett näst intill intressant sätt. Ty man blir snarare skadeglad än irriterad över hur Proyas trasslar in sig i trådar som han uppenbart inte kommer att kunna knyta ihop med ett minimum av trovärdighet.

Med fiktionens ramar brutna övergår spänningsmomentet till att bli en gissningslek över hur många magplask Proyas tänker plåga sig själv med innan han knuffat sin kraschade berättelse i mål. 

Den patetiska uppvisningen förstärks av ett mystictiskt, kvasireligiöst budskap som skulle få vilken pingstvän som helst att överväga konvertering till närmaste lokala djävulsdyrkarklubb. 

Dock lider man verkligen med den stackars barnskådespelaren Chandler Canterbury. Han tvingas spela en så lillgammalt beskäftig unge att åskådaren snart ivrigt önskar honom all världens katastrofer  – vilka han dock räddas från av ett på fyllan designat rymdskepp och dumpas sedan på ett ställe som mest liknar en propagandabroschyr från Jehovas Vittnen. Också ett öde.

Huvudrollen ikläds av en envist teatraliskt överspelande Nicholas Cage, vars karaktärstolkning knappast ens skulle platsa i en ordinär skolpjäs på roliga timmen i mellanstadiet. 

I genren undergångsfilmer är detta som en apokalyps iscensatt av gänget bakom Åse-Nisse flyger i luften. Skillnaden är bara att Alex Proyas haft större budget och därför kan fläska på med några hyggliga specialeffekter mellan varven. 

Ja, Knowing är verkligen så här bottenlöst kass. Kort sagt en grandios illustration av flagrant talanglöshet i kombination med skrikande brister i hantverkskunnande. Jag rekommenderar den varmt till alla som är seriöst intresserade av hur film inte ska göras. Ty även sådant har sitt värde.