När andra världskriget bröt ut förklarade statsminister Per Albin Hansson att Sveriges beredskap var god. Det var den inte. Istället hade vårt land i optimistisk anda nedrustat försvaret efter det stora kriget 1914-1918, förvissad om att Nationernas Förbund skulle reda ut internationella konflikter i fortsättningen.
Uppvaknandet blev brutalt. Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. Satsningen blev klar 1946. Men då hade Hitlertyskland redan kapitulerat sedan ett år tillbaka…
Det är en myt att historien upprepar sig, ty varje händelseförlopp är unikt. Dock har historien en märklig förmåga att imitera sig själv. Därför är det med viss ruelse man måste konstatera att Sverige åter gjort ungefär samma säkerhetspolitiska misstag som från epoken mellan de bägge världskrigen.
Ty efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning drabbades den svenska försvarsplaneringen av en ny våg av lättsinnig fredsoptimism. Fokus sattes på militära insatser långt borta i avlägsna länder, som exempelvis nu sker i Afghanistan. Samtidigt reducerades förmågan att försvara våra egna, fysiska gränser dramatiskt. Kalla kriget var ju över, eller hur?
De rosenröda illusionerna krossades som över en natt när Ryssland drog i krig mot Georgien förra året. Yrvaket fick det svenska försvarspolitiska etablissemanget handfasta belägg för att 1700-talsfilosofen Immauel Kants vision om den eviga fredens tid fortfarande inte stod för dörren. Tvärtom hade vi i vårt närområde en auktoritärt styrd, aggressiv militär stormakt med värderingar och intressen som väsentligt skiljde sig från våra egna.
Vi måste se realiteterna i vitögat. Ryssland har på ett demonstrativt tydligt sätt visat att man inte drar sig för att använda våld, hot och utpressning mot grannar som ingick i dess forna Sovjetimperium. Framtida konflikter med till exempel småstaterna i Baltikum, eller med tidigare ryska vasaller i Östeuropa (som Ukraina), kan leda till en oförutsägbar händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser – även för Sveriges del.
Gasledningen i Östersjön, som regeringen Reinfeldt tvingats acceptera, understryker Rysslands dominanta maktpolitiska ambitioner. I höst har vi fått bevittna en jättelik rysk militärmanöver, Zapad 2009, kring våra kuster. Ett av manöverns uttalade syften var att öva försvar av just gasledningar…
En av de politiker som dragit rätt slutsatser av vad gasledningen innebär, och inte heller drar sig för att offentligt vädra dem, är Gustav Nilsson. Han är moderat riksdagsledamot från Blekinge och säger så här i BLT den 7/11:
”Risken finns för att det blir ökad rysk militär närvaro i vår närhet och då måste den svenska flottan stå väl rustad att kunna kontrollera kusten och våra gränser.”
Heder åt honom! Han duckar i alla fall inte för debatten. Dessvärre står vi försvarsmässigt med brallorna nere som följd av den militära hårdbantning som både socialdemokratiska och moderatledda regeringar ansvarar för.
”Sverige har aldrig tidigare lagt mindre resurser på försvaret än idag. Räknat som andel av BNP har nivån inte varit lägre sedan medeltiden”.
Det skrev Fredrik Lindvall och Fredrik Westerlund, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, på debattsajten Newsmill den 19/9. Läget ter sig alltså väldigt dystert.
Ska Sverige kunna stå upp för grundläggande värden som fred, frihet och demokrati i Östersjöregionen bör vi också ha medel att kunna försvara dem. Om jag tolkar Gustav Nilsson korrekt är han inte främmande för en upprustning av flottan. Jag delar den uppfattningen.
I december 2007 fattade regeringen beslut om att bygga två nya ubåtar på Kockums varv. Inga kontrakt är ännu skrivna, dock. Det är bra. Ty snarare än ubåtar borde vi istället bygga fler militära korvetter, som i ytläge ordentligt och konkret kan markera svensk närvaro i Östersjön.
En god, faktisk beredskap är nödvändig för att hävda vårt lands integritet och stärka Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör. Men det brådskar. Låt oss aldrig stå lika handfallna som 1939 igen!
Christian Dahlgrens Blogg 
En mycket bra blogg Christian. Under hela 70-talet och stora delar av 80-talet, då jag var chef för Minutläggninsdivisionen på KH-fort (10år), så fick jag med en Minutläggare, som endast gjorde 11 knop, upprätthålla jour- och beredskap åt flottans fartyg, då de låg infrusna i Örlogshamnen. Mul 13 var det enda fartyget som kunde gå i is i hela Örlogsbas Syd. Idag är det sannolikt inget fartyg utom möjligtvis Kusbevakningens största som kan gå i is. Med tanke på gasledning, ökad rysk närvaro i södra Östersjön, sjöräddning mm så är det en skandal att KH-fort ev läggs ner. Marina fartyg borde ha sin bas där stora delar av året. Stabspersonal bla de som sitter på Vallgatan kan flytta ut till KH-fort. Då blir det utrymme för bostäder och kommunen slipper bebygga orörda öar. Jag vill till slut säga att det är strongt av dig att driva frågan om upprustningsbehovet av Marinen. Yrkesmillitära chefer gör och säger, som okunniga politiker säger till dem i annat fall så uteblir befodran. När man studerar vilka som varit Försvarsministrar de senast årtionden, så är det inte många som kunnat stå emot Finansministerns krav på nedskärningar av Försvaret.
Lägg ner flottan. Skattepengar som hade kunnat läggas på riktiga yrken såsom fler lärare och fler poliser!
Rusta upp den svenska flottan, men inte då i första hand med fler pyttekorvetter typ Visby utan med ”riktiga” örlogsfartyg såsom fregatter och jagare. Svenska flottan borde, utöver dagens fem Visbykorvetter (som ta mig tusan samtliga borde utrustas med rb 15 och lv robotar bums, bestå av 6 fregatter och sex jagare + gärna ett större skepp av kryssareklass.
För en gång skull har FM planering gett Marinen den undanskymmda roll den förtjänar. I Försvarsmaktens Utvecklingsplan 2010–2020 så framgår det med all önskvärd tyflighet att Sverige är en kontinental makt som söker lösa sina åtaganden genom att uppnå Marktaktisk Kontrolldvs huvudarenan är markytan. Vi har inga marina ambitioner överhuvudtaget. Analogt med detta så borde marinen avlövas mer pengar till förmån för dom som gör jobbet dvs Armén.
Infanterimajoren
Du är rolig, du! Kontinental makt – man undrar om du pensionerades efter Westfaliska Freden?? Din dummaste meniga soldat vet att strax lede Fi fått fotfäste på Gotland eller fastlandet, har vi ett långt och blodigt göra att kasta ut dem igen, om vi ens klarar av det. När Han där uppe begåvat oss med en så vacker vallgrav som Östersjön och ett så sturskt utanverk som Finland, vore det ren idioti att inte se till att stoppa en inkräktare där man slipper gräva ned honom. Aldrig så många brigader plattfötter med stora och små bössor kan inte göra det jobbet, om inte alla skall bli attackdykare…..Men att få en infanterist att titta på kartan går väl inte!
Sveriges flotta ovan vatten är död så länge alla flygvapen rund östersjön kan avfyra sina robotar på 100 ggr längre avstånd än den enda eller i bästa fall båda lv kanonerna kan försvara fartyget. Ubåtar är det enda vi har råd med för stunden. Eller så lägger vi ner det lilla som finns kvar och hoppas på forever peace love and understanding
PLU i all ära, där kommer materialinköpen in. Frågan blir: skall vi låta SAAB utveckla och producera dem i vanlig ordning, eller köpa det bästa från hyllan vad gäller LV-robotar, torpeder och andra instrument till inkräktares förfång. Ubåtar är det mest skrämmande som finns för trupptransporter och eskortskepp, flera sådana tar vi gärna!
Singnaturen ”Majoren” skriver ”Sverige är en kontinental makt”. Det är väl det man har misstänkt länge… En del armémajorer har det lite si och så med kunskaperna i Sveriges, Nordens och Europas geografi.
lelle lindbergh :
Det går att försvara sig mot robotar med diverse motmedels-system. Poängen med ytfartyg i ett fullskaligt är att de är rörliga och autonoma. Tillsammans med attackflyg och utbåtar skapar de ett tre-dimensionellt hot mot en fiende. Dessutom kan ytfartygen användas för eskort av handelsfartyg (90% av Sveriges import/export går på köl), och i låginstensiva kriser runt t ex en gasledning där det är nödvändigt att ”visa flagggan”, men inte är läge att direkt skjuta robotar med attackflygplan eller avlossa torped med ubåt dvs starta ett krig.
En Kristens tankar om Svensk Säkerhetspolitik.
Sverige före – under – efter – 3e Världskriget – enligt Bibeln.
Läs alla kommentarer i länkarna och begrunda –
http://frekar06.eu/?p=1596015#comment-7203
Arne Strand.
Jag ser att man plockat bort min kommentar i länken jag postade,
men här är en ny med något annorlunda infallsvinkel om än med samma innehåll med tillägg.
Läs alla kommentarer i länken för en full förståelse –
http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10400000000000023&posting=19500000005943917
Arne Strand.
“Sverige har aldrig tidigare lagt mindre resurser på försvaret än idag. Räknat som andel av BNP har nivån inte varit lägre sedan medeltiden”. Stämmer rätt bra men jag är inte säker på att det är en särledes bra kommentar. Om du inte besitter någon för andra okänd data kan vi utifrån Gustav Vasa få en relativt korrekt bild. Räknas 1521 som medeltiden så har militärutgifterna som andel av BNP gått ned kraftigt, de var kring 20 % av BNP då och stegrades till sin maxnivå 1713 då de uppgick till 50 % av BNP. Jag är relativt övertygad om att vi vare sig vill se 20 % eller 50 % av vår BNP gå till militären. Ett bekymmer i min mening är militärens fullkomliga brist på kompetens, det gör att viljan från statsledning och skattebetalare att bekosta denna egotripp minskas kraftigt. Jag var själv reservofficer i artilleriet fram till 1997 då det praktiskt taget lades ned och kan säga att en av mina största bekymmer var tanken att mina soldater skulle dö. Jag har aldrig varit i krig så kan inte utala mig om hur jag hade oroat mig för mig själv i skarpt läge. Jag var eldledare vilket innebär att ta sig bakom fiendens linjer för att sedan kordinera eldgivning. Mina soldater var utrustade med AK 4 ett vapen som har en sådan kraftig rekyl att automateld är omöjlig. Min signalist var utrustad med en radio som användes under Vietnamkriget och som jag pseudovetenskapligt antar tar ett par sekunder att triangulera. Min sjukvårdare fick 3 månaders utbildning att rädda liv upp till 20 km bakom fiendens linjer, vilket i min mening skulle innebära att endast lätta skador kunde åtgärdas om ens det. I krig skulle vi inte få morfin eller amfetamin, en kombination som skulle kunna rädda en soldat med benbrott då denna kombination skulle kunna få vem som helst att springa. Våra handgranater i krig var från 1978, jag vet inte hur eller om det påverkar men oron jag hade var att de skulle detonera i handen på soldaten, utöver det är det relativt verkanslöst att bruka på plan mark så rökgranat eller tårgas hade varit bättre. I vilket fall så försökte jag att inte fortplanta denna oro till min grupp men jag hade näppeligen mer utbildning än de. V ad jag upplever från min sida är att jag bryr mig inte om anslag till något vapenslag. Jag gjorde min grundutbildning 1995 vilket inte var långt efter kalla krigets slut. Det material jag och mina män fick borde med tanke på försvarsutgifterna tidigare varit av långt högre klass. Vi borde haft vapen som faktiskt kunde ge verkan, vi borde haft kommunikationsutrustning som inte kunde spåras direkt. En officer i krig skall inte behöva fundera på om utrustningen håller, en officer skall behöva fundera på om soldaterna håller. I min värld så har försvarsmakten förbrukat sitt förtroendekapital och förtjänar inte mer än den får. askarpt läge skall soldaterna veta att de går in med det bästa som finns, Svenska soldater gör inte det. Om de inte gjorde det när vi lade 4 % av BNP på försvaret så varför satsa mer än idag? Vi har mer generaler per soldat än något annat land, 12 generaler i artilleriet på 6 haubitsar. Med dagens organisation så förtjänar inte försvaret ens det de får.