Tisdagen 3 november blev en historisk dag. Tjeckiens författningsdomstol meddelade att man inget hade att invända mot Lissabonfördraget. Därmed tvingades landets EU-kritiskt trilskande president Vaclav Klaus slutligen att sätta sin namnteckning på sista raden. 

 Henry Kissingers klassiska fråga “Who do I call if I want to call Europe?” får sålunda äntligen ett svar. När Lissabonfördraget snart träder i kraft kan Kissinger helt enkelt slå numret till EU:s nya permanenta ordförande (eller president). 

Det är förstås utmärkt att EU ges möjligheten att tala med en röst. I takt med att unionen utvidgats och samarbetet fördjupats, har nödvändigheten av en effektivare beslutsordning blivit allt mer pockande. Men samtidigt måste makten förankras tydligare. 

EU:s ledare samlas inom kort bakom dörrarna till rökfyllda rum för att kohandla sig fram till vem som ska utses till Mr Europe. Det har spekulerats livligt om Tony Blair, men hans kandidatur till EU:s ordförandepost verkar inte lika het längre.

Istället snackas det kring ett mer lågprofilerat namn som Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy. Jean-Claude Juncker från Luxemburg och Nederländernas Jan Peter Balkenende har också nämnts. Även Finlands förre statsminister Paavo Lipponen tycks vara sugen. 

Dock förefaller sånt här myglande ganska ovärdigt. Om unionen ska behålla sin vitalitet och styrka även i framtiden, bör EU:s demokratiska grundvalar förstärkas. Att välja ledamöter till Europaparlamentet är inte nog. Unionens medborgare borde dessutom äga rätten att välja mannen eller kvinnan som ska vara EU:s ordförande. Det är ett reformkrav som Europas liberaler har skäl att driva hårt.