Skammen blev till En lektion i kärlek.

När kvarlåtenskapen efter Ingmar Bergman hotade att skingras för höstvindarna, ryckte en kapitalstark doldis från Norge ut för att rädda en unik del av vårt kulturarv. 

Den skygge IT-mångmiljonären Hans Gude Gudesen har klivit ur kulisserna som köpare av Bergmans fastigheter på Fårö. Det var även han som via bulvaner ropade in större delen av demonregissörens prylar, vilka auktionerades ut på Bukowskis nyligen. 

Tanken är nu att omvandla Fåröegendomen till en ideell stiftelse och ett konstnärscentrum. Bergmans dotter Linn Ullman, som samverkat med Gudesen i räddningsaktionen, säger i dagens DN:

”Jag tycker det är en underbar lösning för alla parter, och det är underbart att det finns människor som kan och vill göra det möjligt.”

Det är inte svårt att hålla med henne om det. Kärleken till konsten kan stundtals försätta berg. Förutsatt att det finns resurser… Tveklöst är detta en av årets mest överraskande som positiva kulturnyheter. 

Dock är det ironiskt att skulle krävas privatkapital från Norge för att värna minnet av Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. I en kulturnation värd namnet kunde man annars tro att exempelvis den egna regeringen hade engagerat sig i frågan. 

Men från det hållet uppvisades snarare en demonstrativ likgiltighet när Bergmans världsberömda Fåröegendom skulle gå under klubban. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) flydde undan frågan med krystade hänvisningar till att man från statligt håll ”av princip” inte ville ta hand om några egendomar av detta slag. 

Nu trumpetar hon emellertid ut följande kommentar i ett färskt pressmeddelande: 

”För regeringen är det viktigt att Ingmar Bergmans konstnärliga arv bevaras och görs tillgängligt.”

Jasså? Bullshit, för att tala klarspråk.