Tidningarnas kultursidor måste diskutera dansband och TV-såpor som Sex and the City, menar KD:s Maria Larsson i SvD:s Korseld (8/10). Det är nämligen sånt som ”verklighetens folk” vill läsa om.
Då kan detta folk förslagsvis slå upp verklighetens nöjessidor, som redan skriver spaltmil om dylika ämnen. I dagens ekonomiskt blödande press råder dessutom en oroande trend av att smälta samman nöjets tingel-tangelavdelningar med kulturredaktionerna.
Resultatet håller på att bli en tydlig illustration av den gamla tesen om att det dåliga myntet driver ut det goda.
Schlagerpop, TV och kioskdeckare stjäl stadigt utrymme från den kvalificerade bevakningen av konst, teater och seriösare litteratur. Landsortspressens kulturjournalister – i mån de snart alls finns kvar – tvingas ägna allt mer arbetstid åt lättviktskändisar och dansbandsfestivaler.
Maria Larsson slår alltså in vidöppna dörrar. Varför utropar hon inte istället sin stora glädje och tillfredsställelse över att utvecklingen de facto går i den riktning som KD önskar?
Fast nog är det synd att även Kristdemokraterna sett sig nödsakade att beträda den billiga Bert Karlsson-populismens kungsväg: Ge fölk va’ fölk vill ha, liksom.
Desperata att undkomma fyraprocentsspärrens lieman tror sig partiet kunna överleva genom att locka väljare med vädjanden till dunkla, fördomsfulla känslor av antiintellektualism och kulturförakt.
Det är överhuvudtaget en ganska otäckt nedlåtande syn på medborgarnas breda lager som Göran Hägglund och vapendragaren Maria Larsson visar upp i deras korståg mot kulturetablissemanget.
Inskränkta och tjockskalliga biter sig radhusfolket fast vid köksbordets horisont, oförmögna att höja blicken bortom det egna livspusslandets enkla förstörelser av trädgårdsarbete, Svensktoppen och Liza Marklund. Kultursidorna i deras lokaltidning duger möjligen till att slå in fisk i.
Om detta är Kristdemokraternas uppfattning om ”verklighetens” människor är det sannerligen beklämmande.
Inte nog med att den svenska arbetarrörelsen låtit sin stolta bildningstradition falla i träda. Varför ska även borgerligheten gå ned sig i fördumningens träskmarker?
Christian Dahlgrens Blogg 
Det här blir en smula utanför ämnet. Det får så vara.
Det är förstås precis som du säger, både med nöjessidor och KD’s dumheter. Men åtskillnaden mellan Kultur och Nöje i dagstidningarna drar redan en förfulande gräns där inga gränser borde finnas.
Vad menar jag? Jo, att nöjessidor får ta hand om snasket medan den verkliga kulturbevakningen sker på kultursidorna. Den ”fina” kulturens sidor. Vad är det då som hamnar i kläm mellan den fina kulturen och snasket? Den fula och fantastiska kulturen!
Det är popmusiken, Grafittikonsten, dataspelen, filmerna, rocken, popmusiken, klubbarna och trenderna som tvingas till blandning med dokusåpakändisar, låtsasartister och Paul Ankas fru.
Jag förordar istället en treenighet av kultursidor, nöjessidor och snasksidor där de sistnämnda gärna får tryckas uppochned och i svartvitt.
Du har en poäng, Björn.
Jag har själv i mitt praktiska arbete drivit uppfattningen att även nöjet borde stå för journalistiska kvaliteter och behandla rockmusik, etc, på ett seriöst sätt.
Men det föll på hälleberget. Simpla grejer i sämsta Aftonbladetstil tog snabbt död på alla ambitioner.
Själv är jag inte förvånad över att läsarna flyr den prenumererade papperstidningen. Varför betala för massa lågkvalificerat material när nätet redan bjuder på allt gratis?