DN publicerar idag ett intressant reportage om Peter Englund, enligt sig själv högst motvillig efterträdare till Horace Engdahl som Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Men jag tror att den sympatiske Englund har kapacitet att bli en utmärkt sådan. Av allt att döma är Akademien i fortsatt goda händer. Någon återgång till den demoraliserande tid som rådde innan Horace Engdahl tog över rodret 1999 behöver vi nog inte frukta.

Perioden under den torre språkvetaren Sture Allén var ju ett elände. Akademiens ställning och prestige har inte varit så äventyrad sedan Carl David af Wirséns dagar kring förra sekelskiftet.

Den som tvivlar kan ju läsa Lars Gyllenstens memoarer Minnen, bara minnen (2000). Gyllensten var Alléns företrädare som ständig sekreterare 1977-86 och har med uppfriskande osvensk öppenhjärtighet skildrat Akademiens förfall under slutet av 80-talet.

Sture Allén betecknas av Gyllensten som en ”prestigelysten myglare”. Dessutom tämligen litterärt obildad och allmänt ryggradslös.

Lågvattenmärket blev förstås den olyckliga Rushdieaffären 1989: ”Svenska Akademien har som princip att inte uttala sig i frågor med politisk innebörd…”

Akademiens passiva, undflyende hållning orsakade en storm av vrede i opinionen. Ledamöterna Werner Aspenström, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten avgick i protest mot Alléns kryperi inför Irans islamistiska diktatur.

Dock hävdade Sture Allén att det var omöjligt att lämna Akademin. Blir man invald på en av de aderton stolarna, sitter man där på livstid. Det är också en ståndpunkt som Peter Englund förfäktar i DN: ”Ledamot är man för livet, bokstavligen. Tills döden skiljer oss åt”.

Skulle det alltså vara förbjudet att utträda? Mer eller mindre har väl det blivit en allmänt accepterad uppfattning numera. Men helt falsk, menar Lars Gyllensten i nämnda bok:

…en sån bestämmelse finns inte alls i stadgarna. Dels är det orimligt, i ett demokratiskt samhälle. Så dumma var inte de som en gång skrev Akademiens stadgar att de införde en sån bestämmelse. I själva verket har utträden ur Akademien förekommit ett par gånger tidigare. Allén har kunnat hävda sin orimliga ståndpunkt i visshet om att svenska folket inte har Akademiens stadgar som sin lektyr.

Idag är två stolar ständigt osuttna. Kerstin Ekman betraktar alltjämt sitt ledamotskap som uppsagt, liksom sedan 2005 Knut Ahnlund (både Gyllensten och Aspenström är avlidna och därför ersatta).

Nog verkar det aningen märkligt att framhärda med tomma stolar-principen. Vad tjänar det egentligen till, mer än som en utmaning av löjet?

Vilket naturligtvis en klok karl som Peter Englund inser. I DN antyder han ganska öppet att det kan bli förändring – ”i framtiden”.

Ska vi möjligen tolka det som den dag då Sture Allén fallit ifrån stol nummer 3 för alltid?