Helge Fossmo har beviljats några timmars permission från sin cell på Tidaholmsanstalen. Den okristlige Knutbypastorn ämnar gå på restaurang, rapporterar Svenska Dagbladet.
Vad står på menyn?
Änglahår och blodpudding?
Helge Fossmo äter ute
Svara
Månadsarkiv: augusti 2009
Slaveri och död, sa prästen
Centrumföreningen i Karlskrona vill att affärerna inne på Trossö ska ha söndagsöppet för att ge mer liv åt stan. Dessutom får människor bättre möjligheter att handla när de är lediga från jobbet.
En utmärkt idé kan tyckas.
Men från Karlskrona stadsförsamling hörs en ilsken, illröd protest. Det är prästen Helene F Sturefelt i Fredrikskyrkan vid Stortorget som går till våldsamt angrepp mot affärsrörelserna i city.
I Sydöstran den 12/8 och 17/8 menar hon att Centrumföreningen bara är ute efter att förleda folk till att bli viljelösa, konsumistiska robotar. Hon hävdar att handlarna ställer ”omänskliga krav”, att förslaget innebär ”en modern form av slaveri” som ”bränner ut människor” och ”dödar själen”.
Språkbruket är inte bara grovt och osmakligt. Det är djupt förolämpande mot Karlskronas näringsidkare och deras strävan för att bidra till kommunens utveckling.
Inte minst avslöjar Helene F Sturefelt en mer än lovligt nedlåtande syn på stans vanliga invånare, vilka uppenbarligen inte tilltros förmågan att handla rätt och riktigt på sin fritid – det vill säga att inte handla alls.
Skulle jag vara i färd med att utplåna min själ om jag finner nöje av att strosa i butiker och shoppa på ”fel” dag? Den typen av fördömaraktigt moraliserande är knappast värdigt en representant för Svenska kyrkan.
Om prästen Sturefelt är ute efter att stoppa utbredningen av slaveri och död i Karlskrona, borde hon väl även i konsekvensens namn kräva att de redan nu söndagsöppna köpladorna i Lyckeby bommar igen på vilodagen.
Själv är jag mest bekymrad över den form av söndagsöppet som Fredrikskyrkan bedriver. I alla fall vid de tillfällen när Helene F Sturefelt står i predikstolen.
Till frisinnets försvar
Den frisinnade profilen Roland Utbult lämnar folkpartiet och går över till kristdemokraterna. I tidningen Dagens nätupplaga förklarar han avhoppet enligt följande:
Jag utgår från mina kristna värderingar och faktum är att det numera bara finns ett parti, som hämtar sina grundvärderingar i den kristna idétraditionen. I Folkpartiet hade frisinnet en stor betydelse fram till 1970-talet, men har det inte på samma sätt längre.
Om Roland Utbults uttåg är symptomatiskt för frisinnets försvagning inom den organiserade svenska liberalismen är det mycket beklagligt. Och oroväckande.
Personligen är jag inte kristen. Jag har ingen religiös trosbekännelse alls, utan är snarare att beteckna som fullblodsateist. Det spelar i sammanhanget ingen roll.
Som socialliberal hyser jag både djupaste respekt och varmaste sympati för det frisinnade idéarv, vilket de facto utgör en omistlig del av folkpartiets värderingsbas.
Det är vanligt att okunniga röster betecknar frisinnet som något slags särgruppering eller falang inom folkpartiet. Men som Ingemar Eliasson skriver i antologin Värde och värdighet (1997) apropå försöken att skilja socialliberalism och frisinne åt:
De är sammanvävda med varandra som varpen med väften i en tät textil. Ta bort det ena och väven faller sönder.
Det är ingen dum formulering. Själv skulle jag säga att frisinnet utgör mycket av folkpartiets hjärta och själ.
Här finns en folkrörelseanknytning och ett medborgerligt gräsrotsperspektiv, som annars saknas inom den akademiska storstadsliberalism med vilken frisinnet legerades ihop med till folkpartiet 1934.
Här finns en ofta uppfriskande socialpolitisk reformistisk radikalitet, ett starkt engagemang för samhällets utsatta och glömda grupper, en djupt känd solidaritet med folken i tredje världens u-länder och en bergfast övertygelse om den judiska staten Israels rätt att existera.
Traditionellt sett har frisinnet aldrig varit särskilt opportunt, eller tenderat att ryggradslöst böja sig för vartåt dagspolitikens vindar tillfälligtvis blåser. Människor som bärs av idealism och en säker inre kompass gör ju sällan det. De står kvar, de kämpar på.
Måhända är deras skara inte iögonfallande stor. Men utan dem vore världen en väsentligt sämre plats att vistas i.
En sak är vilket fall glasklar. Ett marginaliserat frisinne skulle ej enbart göra folkpartiet väsentligt svagare och mindre vitalt. Det skulle även medföra att borgerligheten – ja svensk politik överhuvud – blev fattigare, kallare och gråare.
Henry Kissinger + Twisted Sister = sant!
I senaste numret av det brittiska magasinet Classic Rock reminiscerar Twisted Sisters frontman Dee Snider kring sin karriär som hårdrockare.
En anekdot handlar om ett stjärnögt möte med Zeppelingitarristen Jimmy Page vid en hyllningsfest för den legendariske skivbolagsbossen Ahmet Ertegun på Atlantic Records. Dee Snider minns den lyriska känslan:
I remember standing in the buffet line with Jimmy, Mick Jagger and Henry Kissinger, thinking: ”How the hell did I get here?”
Henry Kissinger?! Frågan är väl snarare hur USA:s gamle utrikesminister hamnade i detta otippade sällskap av dekadenta, hårdpartajande rockmusiker…
Fast det är klart. Kissinger var ju famös för sin förmåga att ständigt dyka upp i alla möjliga sammanhang, bara det fanns tillräckligt många fotoblixtar och celebriteter närvarande.
Knappt hade Richard Nixon gett den tidigare anonyme akademikerprofessorn en entrébiljett till maktens centrum i Vita huset 1969, innan Kissinger började slå mynt av den nyvunna berömmelsen.
Man kunde kanske tro att Henry Kissinger borde haft agendan fulltecknad med redan tidskrävande uppdrag som att avsluta Vietnamkriget, trappa ner kapprustningen mot Sovjetunionen eller tina upp de bottenfrusna relationerna med Kina.
Men i skytteldiplomatens stressiga almanacka tycktes det ständigt finnas luckor för andra högintressanta uppgifter. Hade exempelvis Hollywood galapremiär på en storfilm som Gudfadern (1972) var det inte svårt att gissa vem som skulle dyka upp och mingla. Den entrébiljetten fick förresten Kissinger genom att lägligt bli kompis med Paramountchefen Robert Evans.
För övrigt grep Kissinger gärna tillfällen att få möta vackra filmdamer på tu man hand. Bland annat dejtade han Bondbruden Jill St. John och Bergmanbruden Liv Ullman. Och såg förstås till att stolt skylta med dem i skvallerblaskorna.
Nu var måhända inte Henry Kissinger själv utseendemässigt den attraktivaste killen i stan. Men som han sade i en sedermera bevingad replik i New York Times 1973: ”Power is the ultimate aphrodisiac”.
Och Kissingers jetsetliv är ingalunda historia än. 86 år gammal är han still going strong som linslus i den professionella underhållningsvärlden.
När tennismästaren Roger Federer vann den senaste Wimbledonfinalen och därmed slog Pete Sampras rekord i antal Grand Slamsegrar – vem tror ni inte hade lyckats nästla sig på kändisläktaren då?
För socialismen (5) Christian Dahlgren
Jag är naturligtvis inte bättre själv!
I Borås Tidning den 31/12 2008 uppträdde jag fullständigt ogenerad på en stor bild iklädd en skrikande röd Che Guevara T-shirt.
Sånt är förstås väldigt generande för en övertygad liberal som borde veta bättre.
Jag har också skrivit massor med positivt hållna artiklar om musiker, författare, filmare, skådespelare och konstnärer som alla är hängivna socialister i någon form.
Det är jag däremot inte ett skvatt generad över.
För socialismen (4) Hans Bergström
Jag saknade verkligen Hans Bergström när han slutade som chefredaktör i Dagens Nyheter. Som liberal publicist och opinionsbildare är han huvudet högre än de flesta andra i sitt gebit. Inte minst spelade han en viktig roll som skarpslipad företrädare för kvalitativ, seriös nyhetsjournalistik – numera tyvärr en tilltagande bristvara i det svenska medialandskapet.
Bergström är en man som vågar vara politiskt inkorrekt när så behövs. Trots Obamavågen, som svepte med hela det svenska etablissemanget på kuppen, gick Hans Bergström frimodigt mot strömmen och tog parti för republikanen John McCain inför det senaste amerikanska presidentvalet. Hans bok John McCain – en politisk biografi (Historiska Media, 2008) rekommenderas varmt.
Inte ens Hans Bergström undkommer dock en plats i denna lilla ironiska serie. Bergström startade visserligen sin karriär på FPU:s vanligtvis trygga marker. Men detta var under 68-perioden då det liberala ungdomsförbundet leddes av den synnerligen vänsterorienterade Per Gahrton.
Och som radikal gahrtonist var det näppeligen någon dåtida motsvarighet till John McCain som Hans Bergström tjusades av.
Istället var det ingen mindre än Mao Zedong, som enligt Bergströms lyriska ordalag ”med stor framgång fört en politik för… att förbättra levnadsförhållandena för sitt folk och hos detta folk skapat en ny självrespekt och framstegsanda” (Liberal Debatt nr 5/1969).
Samma år skrev han i förordet till FPU:s debattantologi En liberal utrikessyn:
”Det ter sig ingalunda givet att ett demokratiskt system av västerländskt snitt i alla samhällen är den bästa lösningen. Enpartistater kan i vissa fall vara lika väl skickade att genomföra ytterst krävande uppgifter, samtidigt som medborgarna kan utöva ett betydande inflytande.”
Numera har Bergström funnit att västerländsk demokrati á la USA är den bästa lösningen. Han har till och med flyttat dit och blivit amerikansk medborgare.
För socialismen (2) Carl XVI Gustaf
För fem år sedan åkte Carl XVI Gustaf på officiellt statsbesök till Brunei. Det blev en tripp som lät tala om sig.
Trots att landet är en diktatur som tillämpar spöstraff och sharialagar, deklarerade vår monark att han upplevde Brunei som ”ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig”.
Envåldshärskaren sultan Hassanal Bolkiah berömdes som en medborgarnas vän: ”Han har ju en kolossal närhet till folket”.
Indignationens vågor svallade som bekant ganska kraftiga när uttalandena nådde Sverige. Varför då?
Det borde väl varit allmän kännedom att kungen gillar hårda killar med folkligt gehör. Redan 1977 slog ju Carl XVI Gustaf fast att hans personliga förebild fanns i folkrepubliken Kina:
”Min store idol bland världens män är Mao Zedong.”
För socialismen (1) Marit Paulsen
Antag att kampanjfenomenet Marit Paulsen kandiderat till Europaparlamentet för vänsterpartiets räkning. Hemska tanke.
Då är det inte omöjligt att Lars Ohly – istället för folkpartiet – glatt kunnat sitta på stärkta positioner inför 2010 med ett succéval och tre EP-mandat i ryggen.
Marit som socialist? Ja, att hon förr om åren hade böjelser vänsterut är ingen hemlighet. Men det är ändå rätt kul när man råkar snubbla över gamla tvärsäkra formuleringar som denna i arkivet:
”Tyvärr är det så, mina mörkblåa högergubbar, att de flesta problem som vårt land, och världen i övrigt har, endast kan lösas med socialistiska medel.” (Aftonbladet 19/2 1973)
Lyckligtvis blev det så, att hon sedermera fann vägen till de blåa gubbarna Lars Leijonborg och Jan Björklund. Och nu är i färd med att avsocialisera EU:s problematiska jordbrukspolitik.
Det får gärna den mörkröda gubben Ohly sura över.
Riksdag i ständig utförsbacke
”Vårt land har ju under de senaste årtiondena gått betydligt framåt, både kulturellt och materiellt. Det enda som verkligen har gått tillbaka i kvalitativt hänseende är Riksdagen”.
Så skrev finansmagnaten Marcus Wallenberg i ett brev till historikern Carl Grimberg sommaren 1930.
Skallet mot vårt parlament är alltså inget nytt under solen. Snart 80 år efteråt suckas det åter över hur hopplös riksdagen är. Svenska Dagbladet larmade i söndags om att rekordmånga ledamöter (8,6 procent) tagit sin hatt och gått under innevarande mandatperiod.
Den gamla vanliga omvittnade känslan av maktlöshet och förlorad mening i uppdraget anges som huvudförklaring till avhoppen. En ström av ledarkommentarer under måndagen dundrar om ”riksdagens kris”, kräver att parlamentet måste göras ”piggare”, inskärper att ledamöterna måste få större individuellt svängrum, et cetera.
Okej. Men skall man döma av hur debatten sett ut genom åren förefaller riksdagen vara i ständig, kronisk utförsbacke. Två exempel.
I boken Hegeland om Helgeandsholmen (1996) summerade moderaten Hugo Hegeland sina erfarenheter från riksdagsarbetet 1982-1994. Han beskrev hur ledamöterna maldes ner till att bli ”maktlösa marionetter och färglösa talmaskiner”.
Per Gahrtons doktorsavhandling Riksdagen inifrån (1983) tog utgångspunkt från författarens upplevelser i folkpartiets riksdagsgrupp 1976-1979. Slutsatsen blev ungefär densamma som Hegelands.
Ledamöterna tvingades huka under diktat uppifrån och den enskildes inflytande blev därefter. Gahrton konstaterade att riksdagens beslutsfunktion blivit kraftigt försvagad och dess roll för svensk samhällsutveckling allt mer blygsam.
Frågan vi idag borde ställa oss är väl snarare varför någon vettig människa överhuvudtaget fortfarande söker sig till detta själlöshetens och tristessens näste för att frivilligt träla som levande stämpeldyna under partipiskornas slag.
Allvarligt talat. Viss reformering är nog befogad. Inte minst behövs riksdagens ställning stärkas för att balansera statsrådsberedningens svällande maktanspråk.
Men ibland får kritiken en obehaglig biton av förakt mot den parlamentariska demokratin som sådan. Nedlåtande prat om ”knapptryckande robotar” har jag faktiskt lite svårt för vid det här laget.
Kan det inte vara så att alla människor helt enkelt inte passar som parlamentariker?
Annat var det på Per Gahrtons tid…
Liberala ungdomsförbundet har kongressat i helgen och därtill valt en ny ordförande efter Frida Metso. Den som ska leda ungliberalerna mot valet nästa år är den 24-årige göteborgaren Adam Cwejman.
Adam, who?
Säkert en duktig kille, men namnet är knappast bekant för bredare skaror utanför den intimare folkpartisfären. Ordförandebytet har heller inte orsakat någon vidare uppmärksamhet i medierna.
Ett tecken på att dagens LUF blivit obetydligt och irrelevant i den politiska debatten? Eller – om man vill vara välvilligare – på att hälsan helt enkelt tiger still inom förbundet?
Annat var det på Per Gahrtons tid.
Gahrton var ordförande i FPU (som LUF hette då) under värsta marxistvågen i decennieskiftet mellan 60- och 70-talet. FPU försökte fånga upp 68-epokens strömningar genom att etablera sig som ett radikalt, men icke-socialistiskt, alternativ så långt ut det bara gick att komma på den socialliberala vänsterflanken.
Det innebar samtidigt en ständig kollisionskurs med folkpartiet. Strategin var mycket medveten från Gahrtons sida. ”Profilkonkurrens”, kallade han det. Nog för att ungdomsförbunden kan ta ut svängarna mer än sina moderpartier och även agera kompromisslösa ideologiska blåslampor.
Men i detta fall blev det snarare så att FPU försökte etablera en bild av hela den organiserade liberala rörelsen som väsentligen skiljde sig från vad folkpartiet stod för. Någon som helst beröring med moderaterna var det exempelvis inte tal om. Borgerlig samling? Inte en chans!
Väljarna riskerade att varken veta ut eller in.
Splittringstendenserna hängde i luften, relationerna mellan FPU:s och folkpartiets ledare var notoriskt usla. Sven Wedén kallade Gahrton för en ”lymmel”. Gunnar Helén skällde öppet ut FPU:arna på kongressen 1970 när dessa krävde uppslutning bakom den stalinistiska diktaturen i Nordvietnam under det pågående kriget i Sydostasien. ”Gå hem och läs historia”, röt Helén ilsket.
Dessa spänningar var förstås tacksamt stoff för journalisterna. Rubrikerna blev så många att förbundet kunde bada i pressklipp. Men Gahrtons linje drev inte bara ungdomsförbundet och moderpartiet isär.
Även FPU var snart på väg att spricka.
En avgörande stötesten blev Mellanösternpolitiken. FPU hyste traditionellt varma sympatier för Israel. Gahrton omfamnade dock i stort sett reservationslöst PLO i den fortlöpande konflikt som uppstått efter Sexdagarskriget 1967. En totalt omöjlig hållning för många.
När Gahrton ställde upp för nytt återval 1971 lanserades Lars Leijonborg som motkandidat av mer borgerligt orienterade ungliberaler. Polariseringen mellan de två falangerna tilltog dramatiskt. Det var som om Den Sista Striden var här.
Massmedias intresse ökade i samma takt. FPU-fighten hängde som en följetong på tidningarnas löpsedlar. Gahrton och Leijonborg fick till och med utkämpa en halvtimmes debatt mot varandra i TV innan kongressen.
TV-kameror var även på plats under kongressdagarna. Stämningen var hätsk och upprörd. När krutröken lagt sig i talarstolen visade det sig att Leijonborg vunnit kampen om FPU med minsta möjliga marginal. 50-49 löd röstsiffrorna.
Enligt ryktet möjliggjordes Leijonborgs seger genom att ett Gahrtonvänligt ombud låstes in på en toalett under omröstningen!
Skaror av gahrtonister lämnade därefter FPU i bitter besvikelse. Jag har hört att hela distriktsexpeditioner övergavs så bokstavligt att inte ens stolar och bord fanns kvar. På något ställe i landet lär pengarna i distriktskassan ha skänkts till FNL.
Men FPU räddades i alla fall från Liberala studentförbundets öde. Där sadlade man om ideologiskt och blev uttalade socialister. Vart Gahrton senare själv tog vägen är nog inte obekant…
Såren efter denna stora oredans år i FPU märks ännu idag bland folk som engagerade sig i striden. 2001 gjorde jag en längre intervju med Per Ahlmark om hans politiska karriär. Vi satt på en krog i Gamla stan och jag ställde en fråga om vad han tyckte om Gahrton.
Ahlmark skrädde inte orden:
”Per Gahrton förstörde folkpartiets ungdomsförbund. Jag hoppas att han nu också lyckas förstöra miljöpartiet på samma sätt.”
Christian Dahlgrens Blogg 