Det är nys att inte den svenska regeringen skulle kunna ta avstånd från Aftonbladets famösa artikel (17/8) om den israeliska arméns påstådda nattjakter efter ofrivilliga organdonatorer bland palestinska ungdomar. 

Mårten Schultz, docent i juridik, klargjorde detta på debattsajten Newsmill häromdagen. Även justitiekanslern Göran Lambertz har vädrat en liknande ståndpunkt. 

Regeringens Reinfeldts försvarslinje att kritik mot Aftonbladet – ökänd för notoriska återfall i antisemitismens träskmarker – skulle förbjudas av grundlagen, håller alltså inte enligt expertisen. 

Jag är dock inte särskilt förvånad över att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt försökt komma undan denna ”obeväma” affär genom att huka bakom ett draperi av legalistiskt formalism. 

Att Fredrik Reinfeldt varken betraktar antisemitismens faror, eller synen på Israel, som avgörande moraliska testfrågor i vår tid (post-Auschwitz) torde vara ganska klart. 

Hans tal på Förintelsens minnesdag den 27/1 2007 inför den judiska församlingen i Stockholm tjänar som belysande illustration (anförandet finns obarmhärtigt nog fortfarande att läsa på regeringens hemsida). Maken till löjeväckande plattityder och rutinartade formuleringar får man leta efter, bristen på passion och inlevelse är nära nog total. 

Jag har själv träffat och intervjuat Reinfeldt några gånger utan att lyckas begripa vad som egentligen driver honom, vad hans inre övertygelser i grunden består av. Efter våra möten har titeln på Robert Musils klassiska roman från Habsburgsmonarkins sista dagar ständigt kommit upp i huvudet: Mannen utan egenskaper.

Så vad har vi att förvänta oss av en dylik politisk ledare när valörerna prövas? 

Vad sedan gäller Carl Bildt har denne aldrig gjort sig känd som någon ljusgestalt i kampen mot antisemitismen, precis. 

Att Bildt i samband med stormen mot Aftonbladet känt sig manad att på sin privata blogg formulera några självklara, allmänna fraser om att regeringen minsann arbetar ”för att bekämpa fördomar och främja förståelse” förtar inte det intrycket. 

Bland andra Per Ahlmark har upprepade gånger kritiserat Carl Bildts oförmåga att se allvaret i den antijudiska hetsen. Strax efter senaste riksdagsvalet, då Bildt gjort politisk comeback som utrikesminister, gav Ahlmark följande vittnesmål i Dagens Nyheter:

Första gången jag själv insåg att dåvarande moderatledaren hade en kylig inställning till det judiska var 1991. Tre av oss som drev fram rättegången i Stockholm mot den nynazistiska radiostationen Radio Islam – Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag – bad att få träffa de stora partiernas ledare.

Inför den kommande valrörelsen ville vi varna dem för den uppblossande antisemitismen samt beskriva dess faror och tanketrådar.

Socialdemokraterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna var tacksamma för den möjligheten. Domen mot Radio Islam hade ju fört Ahmed Rami till fängelse och fällt honom på ett tjugotal punkter för hets mot folkgrupp. Vi gav vår analys av det intima samarbetet också i Sverige mellan nazistiska och islamistiska judehatare.

Men Carl Bildt sade nej. Han vägrade att träffa oss trots att han själv fick välja plats och tidpunkt. I stället lät han oss på ett kränkande sätt förstå att han var totalt ointresserad av fakta om modern antijudisk hets. Moderater i Svenska Kommittén Mot Antisemitism var minst lika chockerade som vi andra över arrogansen hos deras dåvarande partiledare.

Nonchalans inför hat mot judar leder lätt till slappa slutsatser. Numera säger Carl Bildt gärna något förstående om Hamas. Han tycks inte veta att den organisationens stadga från 1988 är öppet antisemitisk. (DN 2006-10-24)

I samma artikel hänvisade även Per Ahlmark till en intervju som tidskriften Neo gjort med Bildt i mars samma år. Där förklarade Bildt att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Ahlmark skrädde inte orden:

Det ”monoetniska” som Bildt tycker illa om är tydligen judarna, landets majoritet. Judar på flykt har ju alltid rätt att bli israeler, en sorts garanti för att nazismens förintelse av det judiska folket inte ska kunna upprepas.

Bildt anser alltså att detta skydd mot antisemitiska förföljelser har gjort Israel till ett ”tråkigt område” som han inte är ”förtjust i”. Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en fientlig attityd.

”Det är dags för moderaterna att erbjuda väljarna ett långvarigt, ansvarigt regeringsansvar”, deklarerade Fredrik Reinfeldt på moderaternas stämma i Västerås idag.

Själv hoppas jag att den oansvariga duon Reinfeldt och Bildt inte blir långvarigt inkluderade i det moderata erbjudandet.