Ska Barack Obama gå samma nederlag till mötes som sin demokratiske föregångare Bill Clinton? Bägge hade i sina valprogram löften om att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet så att det skulle omfatta samtliga USA:s medborgare. 

Så fort Clinton satte sig bakom Ovala rummets skrivbord i januari 1993 försökte han förverkliga planerna. Och förlorade snart efter hårdnackat motstånd. 

Även Barack Obama har sedan han blev president lagt in högsta växeln i frågan. Motståndet är lika hätskt denna gång. Vilket för en stillsam betraktare på andra sidan Atlanten kan tyckas märkligt. 

Är det inte uppenbart att USA:s sätt att organisera sjukvården genom huvudsakligen privata lösningar nått vägs ände? 

Kostnaderna både för den enskilde, och för landet som helhet, är en allt tyngre börda. Vården slukar 17 procent av USA:s BNP, mest i världen. Men landet leder inte VM i folkhälsa för det. Därtill kommer att dryga 45 miljoner invånare står utanför systemen. De statliga komplementen Medicaid och Medicare från Lyndon Johnsons tid på 60-talet är dyra och ineffektiva. Och så vidare. 

Det finns också en stor medvetenhet om att något måste göras. Häromåret visade exempelvis en undersökning att 75 procent av alla vuxna amerikaner ansåg en grundläggande förändring nödvändig (Public Views on Shaping the Future of the U.S. Health Care System, The Commonwealth Fund, August 2006).

Barack Obamas föreslagna reformpaket är ett steg i rätt riktning. Men ett modest sådant. Även om Obama lyckas få kongressen med på noterna (tveksamt) innebär det inte någon direkt revolution, precis. Man lappar och lagar på ett slitet malätet täcke, istället för att sy ihop ett helt nytt och bättre.

Men antag att USA gav en kommission av skräddare ett sådant uppdrag. Då borde de ta en titt på Sverige.

Här finansieras vården genom en allmän, skattebaserad sjukförsäkring. Det är en principiellt klok och rationell konstruktion. Hela befolkningen delar de potentiellt mycket höga riskerna och därmed kan premierna hållas nere. Sveriges sjukvårdskostnader är ungefär nio procent av BNP, alltså åtta procentenheter lägre än i USA.

Vad får vi då för pengarna? Fakta är följande: bland Europas länder är Sverige ledande när det gäller behandlingsresultat, läkemedel och vårdens omfattning.

Sämre är det dock med tillgängligheten. Sverige är faktiskt bottenkasst på det. Bara i Lettland – som har sämst sjukvård i Europa överhuvudtaget – får människor vänta längre utanför lasaretten. Sverige uppvisar också risiga resultat inom kategorierna patienträttigheter och information. 

Allt detta enligt analysföretaget Health Consumer Powerhouse som årligen rankar vården i Europas länder. Senast hamnade Sverige på en sammanvägd femte plats (överst på prispallen var Holland, följt av Danmark och Österrike). 

Konklusion: svenska patienter erhåller en utmärkt, högt kvalificerad vård till ett hyfsat pris. Men den enskilde sjuklingen har en svag ställning gentemot vårdapparaten och tvingas stå i långa köer för att nå dit, med uppenbar risk för förvärrat lidande (till och med död, i värsta fall).

Den reform som vi borde riva tag i, är att skapa ökad mångfald av aktörer inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Tyvärr har en ogin, ja rent fientlig syn på privata vårdgivare från socialdemokraternas sida bromsat utvecklingen av enskilda alternativ. Istället har den offentliga vårdapparaten fått breda ut sig. Och monopoltendenser är sällan hälsosamt.

Mer konkurrens skulle inte bara göra att resurserna utnyttjades effektivare, vilket ytterligare kan pressa kostnaderna. Framför allt skulle patientens egenmakt stärkas och tiden i väntrummen hade kunnat kortas. 

Alltså: varken en dominerande stat (Sverige) eller en dominerande marknad (USA) är receptet. Tricket är att finna den balanserande mellanvägen.

Men trots att vi svenskar gärna klagar över långa vårdköer, ses ändå flerfaldigande av privata sjukhus med djup skepsis. Decennier av socialdemokratisk indoktrinering mot ”vinstintressen i välfärden” handikappar vår förmåga att reformera systemet här hemma. 

I den kollektiva amerikanska mentaliteten finns å andra sidan en ännu större skepsis mot staten och dess myndigheter. Ofta sund förvisso, och historiskt förklarlig. Nationen USA bildades ju en gång av flyktingar från det politiska och religiösa statsförtrycket i Europa. 

Men därav härrör också Obamas svårigheter att nu omvandla sina ord till handling. Det räcker med att han nämner begrepp som ”stat” och ”skatt” för att folk ska rygga tillbaka, larma om socialism och inskränkt frihet.

En åskådlig bild av problematikens kärna gavs i ett DN-reportage häromdagen (17/8) från ett ”town hall meeting” i den fattiga småstaden Wheeling, West Virginia. Invånarna hade samlats för att diskutera Obamas reformpaket med sin lokale kongressman Alan Mollohan:

En späd kvinna uppmanade Mollohan att se till att reformen genomförs snabbt:

– Jag har en tonårsdotter som är svårt sjuk i reumatism. Hennes behandling kostar tusentals dollar i månaden. Jag fasar för hur det blir när hon blir vuxen. Hon kommer aldrig att kunna teckna en egen sjukförsäkring, inget försäkringsbolag vill ha henne som kund.

Kvinnan fick svar på tal av en ung kortklippt man i välstruken blå skjorta:

– Varför ska jag betala skatt för din dotter?