Herbert Tingsten skrev en gång om ideologiernas död. I den mogna demokratin hade de eldfängda ideologiska striderna falnat till förmån för den upplysta och toleranta kompromissen för det gemensamma bästa. 

Kanske inte så jättekul samhälle att leva i för brinnande själar med radikala politiska idéer.

Men bara något år efter Tingstens förkunnelse rullade 1968 års värsta vänstervåg igång med tillbedjan av Marx, Mao, Lenin och Castro. Per Ahlmark har i sin bok Vänstern och tyranniet (1994) förtjänstfullt åskådliggjort hur dessa stollerier förpestade Sverige under ett galet kvartsekel. 

Idag har kommunismens träldomsläror gjort bankrutt och dess företrädare kan stå där med skammen (om de har någon). Å andra sidan har vi fått en värld där vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och förintelse för att uppnå sin medeltidsmässiga gudsstat på jorden.

Svensk militär deltar på FN:s mandat i Afghanistan just för att hindra dessa fundamentalister från att på nytt göra landet till en mänsklig avgrund – och exportör av blint slående massdöd (11/9!). Att en gammal Berlinmursnostalgiker och Lenindyrkare som Lars Ohly kräver att Sverige måste retirera från detta uppdrag är följdriktigt. 

Samhällsomstörtande utopister har, trots att deras visioner må skilja sig åt, släktband som sällan förnekar sig. Radikalt blod är tjockare än ideologiskt vatten. 

En närmast övertydlig illustration är Hitler och Stalin, som aldrig upphörde att känna djup beundran för varandra, även när deras stater drabbade samman i det vidrigaste krig som historien dittills skådat. 

Valet i Afghanistan den 20 augusti är ett litet stapplande steg på den svåra vägen mot demokratisering, frihet, jämlikhet och försoning för ett plågat och utsatt folk. Det kommer med all sannolikhet att dröja mycket lång tid innan målet uppnåtts. Men tills dess är det avgörande att USA, FN och Sverige är uthålliga och håller fast vid sitt engagemang. 

Här hemma kan man förvisso ofta uppleva leda vid politiken. Fredrik Reinfeldts teknokratiskt inriktade moderater och den tilltagande partiträngseln i mittfåran inger sällan känslan av entusiasm och lidelse.

Tingstens tes om ideologinernas död verkar på svensk botten vara lika aktuell nu som när den först formulerades. 

Men även idag vet vi inte vad som väntar runt hörnet. En ny form av 68-vågen, fast med andra förtecken? Utanför våra gränser räcker det att kasta blicken mot det samhälle som talibanerna gjorde av Afghanistan. 

Deras utopi var mycket extrem, dock visar exemplet vad brinnande, radikala idealister är kapabla att utföra när de får fritt spelrum. Tänk tanken om även de unga svenskar som okritiskt hyllade Mao fått samma obegränsade utrymme att stöpa om Sverige när det begav sig… 

Trots allt är jag benägen att hålla med Svenska Dagbladets förträfflige Richard Swartz, som i dagens tidning (18/8) ger oss följande memento för framtiden:

I Bibeln står att de ljumma skola utspys. Men för ett samhälle är just de ljumma och milda att föredra. Redan de gamla grekerna visste att metron– måttfullhet och jämvikt – är både individens och gemenskapens ideal. Utopin eller Trotskijs permanenta revolution är andra beteckningar för Helvetet.