På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.

I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.

Så kunde det ha blivit.

Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin. 

Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978. 

Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London. 

Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade. 

Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.

I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym. 

Lärdom? Ingen.

Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis. 

Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.

Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva. 

Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.  

Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.

Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna). 

Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman. 

Kulturpolitiskt är det en skandal. 

Historiskt en tragedi.