Den frisinnade profilen Roland Utbult lämnar folkpartiet och går över till kristdemokraterna. I tidningen Dagens nätupplaga förklarar han avhoppet enligt följande:
Jag utgår från mina kristna värderingar och faktum är att det numera bara finns ett parti, som hämtar sina grundvärderingar i den kristna idétraditionen. I Folkpartiet hade frisinnet en stor betydelse fram till 1970-talet, men har det inte på samma sätt längre.
Om Roland Utbults uttåg är symptomatiskt för frisinnets försvagning inom den organiserade svenska liberalismen är det mycket beklagligt. Och oroväckande.
Personligen är jag inte kristen. Jag har ingen religiös trosbekännelse alls, utan är snarare att beteckna som fullblodsateist. Det spelar i sammanhanget ingen roll.
Som socialliberal hyser jag både djupaste respekt och varmaste sympati för det frisinnade idéarv, vilket de facto utgör en omistlig del av folkpartiets värderingsbas.
Det är vanligt att okunniga röster betecknar frisinnet som något slags särgruppering eller falang inom folkpartiet. Men som Ingemar Eliasson skriver i antologin Värde och värdighet (1997) apropå försöken att skilja socialliberalism och frisinne åt:
De är sammanvävda med varandra som varpen med väften i en tät textil. Ta bort det ena och väven faller sönder.
Det är ingen dum formulering. Själv skulle jag säga att frisinnet utgör mycket av folkpartiets hjärta och själ.
Här finns en folkrörelseanknytning och ett medborgerligt gräsrotsperspektiv, som annars saknas inom den akademiska storstadsliberalism med vilken frisinnet legerades ihop med till folkpartiet 1934.
Här finns en ofta uppfriskande socialpolitisk reformistisk radikalitet, ett starkt engagemang för samhällets utsatta och glömda grupper, en djupt känd solidaritet med folken i tredje världens u-länder och en bergfast övertygelse om den judiska staten Israels rätt att existera.
Traditionellt sett har frisinnet aldrig varit särskilt opportunt, eller tenderat att ryggradslöst böja sig för vartåt dagspolitikens vindar tillfälligtvis blåser. Människor som bärs av idealism och en säker inre kompass gör ju sällan det. De står kvar, de kämpar på.
Måhända är deras skara inte iögonfallande stor. Men utan dem vore världen en väsentligt sämre plats att vistas i.
En sak är vilket fall glasklar. Ett marginaliserat frisinne skulle ej enbart göra folkpartiet väsentligt svagare och mindre vitalt. Det skulle även medföra att borgerligheten – ja svensk politik överhuvud – blev fattigare, kallare och gråare.
Christian Dahlgrens Blogg 
Har frisinnet marginaliserat sig själv?
De förs givetvis ständigt diskussioner om hur frisinnet skall definieras, men det tycks ändå råda någon form av konsensus om en rörelse sprungen ur kampen för rösträtt, frikyrkorörelsen och dess strävan att tänka och tro fritt samt nykterhetsrörelsen. Vi talar om ett idéarv med ett starkt socialt patos, med ett ansvar för inte bara människor i den omedelbara närheten utan över hela jorden. Hur många kommer idag ihåg att den mäktiga globala folkrörelse mot den belgiska kolonialmaktens folkmord i Belgiska Kongo hade sina rötter i avslöjanden av svenska missionärer som verkade där? Hur många kommer för övrigt ihåg denna rörelse som sådan?
Frisinnet var en rörelse som i sitt motstånd mot alkohol inte byggde på någon moralistisk upphöjd ståndpunkt utan på erfarenheter hur människor i den egna omgivningen bröt ned sig själva och sina familjer till fromma för brännvinsbaronernas profit. Det var en rörelse nära lierad med och delvis synonym med den framväxande arbetarrörelsen. Det var en rörelse där den praktiska solidariteten inte stod tillbaka för anemiskt testuggeri om hur den sanna liberalismen bäst tolkas. De gamla frisinnets kvinnor och män hade gillat den svenska sexköpslagen inte därför att den hade stöd i de liberala texter och tankar, som en del av Folkpartiets medlemmar ger en högre kanonisk status än pentateuken, utan därför att de utifrån den kärva pragmatism som präglade dem hade sett att det var en lag som hindrade utsatta människor från att förnedras och utnyttjas. Då spelade åtminstone för dem den ideologiska renlärigheten mindre roll.Det var en rörelse som trodde att talet om jämlikhet gällde inte bara städernas borgare och intellektuella utan också jordens fattiga och fördömda. Det var en rörelse som tog strid mot kungamakt och all överhet därför att den trodde på varje människas rätt till ett värdigt liv. Det var i mycket en kristen rörelse som förvaltade och förnyade den protestantiska revolutionen.
Denna rörelse var med att bilda Folkpartiet och den har ansetts vara en omistlig del av det svenska liberala arvet.
Hur har då de som kallat sig frisinnade valt att förvalta detta arv?
De var inte självklara allierade när jag som mycket ung demonstrerade mot USA: omoraliska krig i Vietnam. Deras föregångare med rötter i solidaritetsrörelsen för Belgiska Kongo hade inte tvekat.
De som kallade sig frisinnade kom att distansera sig från den kraftiga radikalisering som inte minst kristna ungdomar genomgick under sextio- och sjuttiotalen. Under flera decennier hade Missionsförbundets ungdomsorganisation SMU varit en naturlig rekryteringsbas för FPU. På sjuttotalet var det inte så. Ledande SMU:are kom allt oftare att återfinnas i rörelser betydligt längre vänsterut. Det var inte enbart KDS som plockade medlemmar från frisinnet. Olika radikala rörelser tog en betydande del av de frisinnade ungdomarna till sina led.
När HBT-rörelsen växte fram på sjuttio och åttiotalen vågade man inte se detta i kontext med evangeliets emancipatoriska och befriande budskap. Var det gamla frisinnet hade hamnat vet jag inte, men de hade åtminstone besvarat utmaningen.
Det som kan kallas en frisinnad alkoholpolitik och som ofta är rätt i sak motiveras allt för ofta med ett moralistiskt tonfall, som trots att insikten finns där, inte tar sin utgångspunkt i den förnedring och det lidande ett missbruk skapar.
När frisinnet idag i debatten begränsas till ett moraliserande kring vilket kön det är på den person man blir kär i, huruvida ideella gåvor skall vara avdragsgilla eller inte och andra frågor av motsvarande vikt bidrar de som kallar sig frisinnade till att marginalisera och försvaga den frisinnade idétraditionen.
För de av oss som idag oavsett om vi är kristna eller inte identifierar oss med en frisinnad idétradtion finns det många uppgifter. Skall frisinnet fortsatt vara en kraft att räkna med måste dock fler frisinnade gnugga moralistiska värderingar ur ögonen och se världen på nytt.