”Denne klippa av kompakt kompetens”, sade Carl Bildt vid sin avgång 1999 om sin trogne sidekick i moderatbunkern: Lars Tobisson.

Bildt hade skäl att vara tacksam. Det var ju Tobisson som fick agera vikarierande partiledare i riksdagen när Bildt för EU:s räkning ägnade andra halvan av 90-talet åt fruktlösa försök att skapa fred på Balkan. 

Lars Tobisson hade då redan vistats i den politiska hetluftens centrala positioner under många långa år. 1974 lämnade han utredningsjobbet på akademikerfacket SACO för att bli partisekreterare i vad som Olof Palme kallat en ”politisk sekt”.

Tobissons skarpa taktiska sinnelag bidrog till att förvandla det tidigare marginaliserade högerpartiet till borgerlighetens ledande kraft och socialdemokraternas vassaste utmanare. 

Som numera pensionär har trotjänaren Tobisson ägnat tiden åt att författa sina memoarer. I veckan utkommer boken Främling i folkhemmet (Atlantis) och det blir förhoppningsvis givande läsning för alla politiska junkies. 

Själv är jag mest nyfiken på hur Gösta Bohman porträtteras.

Tobisson hade ofta den otacksamma uppgiften att inför medierna lägga till rätta och förklara vad Bohman egentligen menade med uttalanden som att ”kärnkraft är inte farligare än att cykla”. Eller att människor i Afrika borde låta sig nöja med att ”bo i plåtskjul och plocka bananer från träden”. 

Gösta Bohman är idag en starkt ikoniserad figur inom moderaterna. Men när det begav sig var Bohman ingalunda någon duvunge att tas med. Åtskilliga medlemmar och medarbetare upplevde honom inte bara som kolerisk och obalanserad, utan även som personligen elak och infam. 

Det lär ha varit många interna knivar som enbart väntade på lämpligt tillfälle att stötas i Bohmans rygg. Dock gick den gamle skärgårdskarlen med utedasset hem i stugorna. Bohman ökade moderaternas röstandel tre val i rad. Och man fäller inte en vinnare. 

För några år sedan träffade jag journalisten Björn Elmbrant som skrivit utmärkta biografier om både Palme och Fälldin. Platsen var moderaternas kommunkonferens i Linköping och vi kom in på ämnet Bohman. 

Jag undrade: Borde inte även han bli föremål för en biografi? Det är väl konstigt att en sådan framstående politisk ledare i svensk samtidshistoria ännu inte fått någon seriös levnadsteckning på pränt. 

Elmbrant höll med. Men förklarade det avgörande problemet – i moderata kretsar finns ingen som vill prata öppenhjärtigt om Bohman. Hans status som partiets store rorsman är cementerad och helgonglorian hålls noga putsad. 

Lars Tobissons memoarer kommer kanske att lätta lite på förlåten. Men jag tvivlar. Inte minst med tanke på hur Tobisson lade orden när han inför sin 70-årsdag förra hösten intervjuades av Sydsvenskan:

”Tiden som partisekreterare under Gösta Bohman framstår i minnet som den roligaste”.