Våren kommer tidigt till sydstaterna. Det märkte jag förra helgen, då jag tog en tripp ner till Malmö för att se Bob Dylan spela på den nya arena vid Hyllie.

I väntan på konserten spatserade jag omkring på stan, njöt av solen och den friska brisen som drog in från Öresund.

Av en händelse råkade jag förirra mig in bland den lummiga idyllen på Gamla kyrkogården mitt i centrum. Ögnade lite förstrött namnen på gravstenarna, som man ju brukar göra i såna sammanhang. Kunde inte låta bli ett smärre flin vid åsynen av en überpampig obelisk, vilken sannolikt bekostats av någon fåfäng typ som ville rida spärr mot glömskan och tidens flykt.

Thomas Frick stod det hugget på detta väldiga utropstecken i putsad granit. Någon form av köpman tydligen. Levde mellan 1787 och 1867.

Jaha. Hej på dig, du Thomas. Tänkte jag för mig själv och skulle precis vandra vidare. Men i steget fångades jag av en anspråkslös liten skylt nedanför monumentet. Där uppmanades den intresserade att sms:a ett nummer och få Thomas Fricks levnadshistoria i retur.

Fascinerande. Har aldrig stött på ett sådant försök till odödlighet förr.

Det visade sig att det fanns en hel del sådana sms-skyltar med ”ID-stories”på kyrkogården. Uppsatta av kommunen som ett sätt att levandegöra Malmös historia.

Sicken grej. Det här är naturligtvis framtidens melodi för den eviga vilan. Plötsligt drabbades även jag av fåfängans demon. Tänk att genom cyberrymdens försorg ständigt kunna påminna eftervärlden om sin tidigare existens och alla bravader man hittat på under vistelsen i jämmerdalen.

Som tidningsjournalist är det förstås extra angeläget eftersom hela ens livsverk består av artiklar som folk slår in fisk i redan dagen efter publicering.

Men nu finns det alltså bot även på detta bistra öde. Vid min egen framtida gravsten ska kommande generationer kunna knappa in ett mobilnummer och sen få tillgång till rubbet av mina greatest hits ur pressläggen.

Problemet är väl att ingen om 200-300 år känner igen någon eller något av det man skrivit om. Eller bryr sig ett skvatt. Och varför skulle de göra det? Med eller utan sms-skylt orkade jag själv inte uppbåda nått vidare intresse för den stackars krämaren Thomas Frick.

Vill man uppnå verklig odödlighet får man väl heta Bob Dylan, helt enkelt.

(Borås Tidning 2009-04-06)