Slagkraftig samhällskritik behöver varken vara skrikig eller agitatorisk. Det kan bli betydligt giftigare om tonläget skruvas ned.

Ett intressant exempel är Måns Månssons dokumentär H:r Landshövding, som nyligen haft biopremiär. Månsson har under ett halvår följt Anders Björcks arbete som statens högste representant i Uppsala län.

Med ett stillsamt, närmast meditativt bildspråk skildras Björck när han klipper blågula band, sår en åker under Linnéjubileet, tar emot det japanska kejsarparet, etc. Den ena hopplöst uppstyltade ceremonin avlöser den andra.

Anslaget påminner om Tom Alandhs dokumentärfilm Kungen och jag (2004). På sitt återhållna, lugna sätt satte Alandh fokus på Carl XVI Gustafs minst lika själlösa jobb som monark.

Majestätet åker på ett tragikomiskt stelt statsbesök till Slovakien, delar ut militära fälttecken i Kristinehamn, gratulerar en 100-årig pensionär i Tyresö… Som betraktare grips man till slut av passionerat medlidande med denne stackars människa, vars tillvaro tycks bestå av en orgie i livslång, förgylld tristess. Att skyndsamt byta statsskick till republik framstår främst som en humanistisk välgärning.

Varför finner vi det nödvändigt med alla dessa i grunden tomma, tråkiga och substanslösa rituler som landshövdingar och monarker är menade att utföra? Behöver vi ämbeten som egentligen bara är en form av samhällelig teater?

Månsson och Alandh tvingar fram frågeställningar som är omöjliga att inte reflektera över. Och detta just genom att avstå från hårda puckar och skjutjärnspropaganda. Publiken sänker garden och blir på så vis mera mottagliga för filmernas budskap.

Det subtila är kanske revolutionens bästa vapen…

(Borås Tidning 2008-12-11)