Regissören Stefan Jarl har definierat sin egen genre enligt följande: ”Julia Roberts är inte med och om man kommer in i en biosalong där det är tomt på folk kan man ge sig fan på att det är en dokumentärfilm som visas”.

Nä, dokumentärrullar brukar vanligen inte tillhöra kioskvältarna, publikmässigt sett. Stefan Jarls helvetesskildring Ett anständigt liv, andra delen i den mästerliga Modstrilogin, tillhör dock undantagen.

Den har setts av över en miljon människor sedan premiären 1979. Samma år var det val i Sverige och Olof Palme grep tillfället att föra filmens budskap om narkotikans förbannelse och välfärdsstatens sociala utslagningsmekanismer rakt in i den politiska debattens centrum.

Hur många dokumentärfilmare kan drömma om ett sådant genomslag?

Stefan Jarl har fortsatt att leverera, trots branschens snåla villkor. Själen är större än världen, Naturens hämnd och Hotet är några klassiska filmer som bara inte går att värja sig emot. Jarls humanistiska patos får celluloiden att glöda i varje ruta.

Och han glöder lika bra i textform. Läs Cyril Hellmans nyutkomna intervjubok med honom! Den 67 år unga regissören är sannerligen i högform välformulerad, vass, provokativ och oavbrutet engagerande över bokens alla 357 sidor.

”Jag tror på franska revolutionens grundbegrepp och jag tror på motstånd och revolution”, förklarar han på ett ställe.

Naivt?

Kanske. Men medge att det är befriande med någon som vägrar kapitulera för cynismen och fortfarande är övertygad om att konsten kan bidra till att göra en rättvisare värld möjlig.

(Borås Tidning 2008-10-04)