Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp.

En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: ”FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett tidsdokument som borde få dagens SJ att rodna.

Att äta gott och flott i en trivsam restaurangvagn medan landskapet susar förbi utanför fönstret brukade vara tågresandets stora fröjd.

Jämför med nuvarande X2000-tåg med sin lika trånga som påvra bistro – ljusår från den kontinentala järnvägskulturens linnedukar och hovmästare.Rena boskapsutfordringen.

Senast jag satt och led i detta moderna elände på räls råkade min blick fastna för en annons i SJ:s tidning Kupé. Där gjordes reklam för ett specialtåg med destination järnvägsmuséet i Gävle.

Begrunda följande rader:

”Tågresan i sig är en upplevelse – med de vagnar och den service som fanns ombord på tågen före 1956”.

Jaha, men varför kan inte SJ erbjuda samma fina upplevelse och servicegrad på sina vanliga tåg anno 2008? Var är killen med gonggong? När hörde vi senast de gyllene orden FUSSTA MIDDAN SERVERAS?

Pelle Svanslös, du vet inte hur bra du hade det.

(Borås Tidning 2008-08-25)