Om man själv är konstnär och bildskapare – vad har man på väggen då? Ta Ulla Zimmerman exempelvis. Tja, för att stilla nyfikenheten åkte jag helt enkelt hem till henne och kollade. Häng med!

En slingrade grusväg genom skogen, grönska, idyll. Ulla Zimmerman bor i en lugn, kreativ oas på Björnåsen – en bra bit bortom stadens larm och stök.

Hon möter vid grinden till huset.

– Nu ska jag visa dig. Det här är verkligen uppåt väggarna!

Vi tar trappan till andra våningen, stiger in i hennes ateljé. Den är stor och ljus, fylld med penslar, färgtuber och bilder under arbete.

I bostaden hänger många av hennes konstnärskollegers grejer, berättar hon och nämner namn som Gunnar Berg, Rune Claesson, Lena Santesson.

Men här i ateljén finns något som Ulla Zimmerman känner särskilt varmt för. Det är en utställningsaffisch, motivet är ett kraftfullt porträtt av en gruvarbetare. Texten över lyder: ”Johan Ahlbäck – Arbetets målare”.

Hon är själv Johan Ahlbäck-stipendiat. Den tredje som fick det. Det går inte att söka, man blir utvald.

– Ahlbäck är till skillnad från Albin Amelin en okänd arbetarkonstnär. Men han är väldigt stor i Dalarna, föddes i Smedjebacken och jobbade i gruvorna där. Det är en fantastisk historia, någon hjälpte sedan honom till konstakademin i Stockholm, säger Ulla Zimmerman.

Hon ber mig titta närmare på de fascinerande glödande ögon som lyser från affischen.

– Blicken är ett återsken av det enormt starka ljuset när de håller på och arbetar i masugnen. Albin Amelin målade även kvinnor och blommor för att överleva, men Ahlbäck ägnade sig enbart åt att skildra det hårda arbetslivet; ljuset och mörkret i gruvorna.

Ulla Zimmerman slår sig ner på en stol. Hennes relation till Johan Ahlbäck är i högsta grad levande.

– Under mitt eget bildskapande, när jag tar en paus, sätter jag mig här och har en dialog med Ahlbäck: ”vad skulle du säga?”. Det är bra att ha en gammal kamrat som jag har respekt för. Han sålde sig inte – för säljer oss, det gör vi alla emellanåt…

Kände du Ahlbäck personligen?

– Nej, men när jag fick stipendiet 1996 mötte jag kvinnan som var Johan Ahlbäcks livskamrat. En söt, förtjusande människa.

Han är din inspirationskälla?

– Ja. Speciellt när jag är ute i verkligheten. Det handlar om att vara så ärlig som möjligt. Att inte försköna. Att ha kvar det som inte är salongsfähigt.

Den vackra sommardagen när vi träffas där på Björnåsen ska faktiskt Ulla Zimmerman snart ut och konfrontera verkligheten igen.

Förra året gjorde hon två färgstarka bildcollage av arbetet på Nynäs raffinaderi i Göteborgs oljehamn. Resultatet blev så uppskattat att företaget gav henne uppdraget att även fånga verksamheten vid deras huvudsäte i Nynäshamn.

Hon har redan varit där en vecka i juni, ska strax återvända för ytterligare skisser.

– Där är det ett landskap med berg och hällar, en stor hamn, massor av cisterner. En miljö som är helt annorlunda än i Göteborg.

Dina utgångspunkter, vad vill du förmedla?

– Jag vill berätta om arbetarna på golvet. De gör något de kan, känner en identitet och stolthet i det dom gör. Det är människor som inte går med mössan i hand. Det finns ingen rädsla för överheten, säger Ulla Zimmerman med en röst fylld av både beundran och djupt allvar.

Hon anser sig annars märka hur helt andra stämningar tagit över i vår gamla folkhem.

– Det finns något i vårt samhällsklimat som skrämmer mig. Man blir mer och mer rädd för att säga ifrån och våga ta ställning. Var fan tog civilkuraget vägen?

(Borås Tidning 2008-08-04)