Måste det vara så att smal, kvalificerad konst per automatik bara drar en liten publik till våra museer?
Eller bör man snarare försöka locka folk genom satsningar på breda och lättillgängliga utställningar?
Tja, fråga Sune Nordgren och svaret kommer direkt:
– Det viktigaste är att välja det som är allra bäst och att inte underskatta publiken. Det handlar också om tillgänglighet; att hyvla ner trösklarna och förklara bakgrunden.
Och Sune Nordgren bör väl veta. Han har ett gediget förflutet som chef för Malmö Konsthall, grundare av Baltic Center for Contemporary Art i engelska Gateshead utanför Newcastle, och varit chef för Natsjonalmuseet i Oslo.
Han har även varit kritiker i Dagens Nyheter, gjort konstprogram i TV under 80-talet och mycket annat. Senaste projektet är att starta upp en konsthall i skånska Kivik.
Ikväll är han här, på Borås Konstmuseum för att hålla föredrag.
– Jag skall prata om nya platser och nya rum för konsten. Och hur man gör dessa angelägna för människor, säger Sune Nordgren som betonar vikten av att skapa en folkligt förankrad stolthet som gör konsthallen till en verklig mötesplats.
– Finns en regional stolthet kommer publiken. Jag har ju jobbat mycket ute i periferin. Det stora eldprovet var i England då vi byggde upp en konsthall (Baltic) i en fattig kommun utanför Newcastle.
– Den första frågan som människor ställer sig är alltid: what’s in it for me? Då gäller det att förklara att detta är deras plats också.
Uppenbarligen lyckades han med det. Sune Nordgren drog i gång Baltic 1998 och stannade till 2003. Redan första året kom en miljonpublik.
– Jag hade bland annat en utställning med Öyvind Fahlström, som folk inte ens kunde stava till (skratt). Men den lockade 120 000 besökare.
Tiden på Malmö konsthall, som han ansvarade för 1990-96, talar också sitt tydliga språk. De första två åren tredubblades besökarantalet.
– Vi jobbade mycket med skolor och invandrarområden som Rosengård för att finna en ny publik, samtidigt som det gällde att behålla den gamla. Och detta utan att popularisera. Tvärtom var det nästan mer komplicerande.
– När jag tillträdde i Malmö var jag ganska kaxig och sade att vi aldrig skulle ta någon utställning från Stockholm. Och det gjorde vi inte heller, berättar han och förklarar åter den regionala stolthetens betydelse för besökarna:
– Ingen vill ju komma i andra hand.
Vad har du för uppfattning om Borås Konstmuseum?
– Jag kommer att tänka Tomas Lindhs chefsperiod som var en storhetstid. Hasse Persson känner jag inte till så mycket som museichef, utan mer som fotomänniska. Men det viktiga är att cheferna får arbeta subjektivt utifrån sig själva och sätta sin egen prägel. Borås Konstmuseum har ju en fin tradition. Och en fin samling också.
(Borås Tidning 2007-10-02)