Angels in America. Repetition pågår. Dunkelt ljus i salongen. På scenen: Gunilla Rydholm-Eriksson i en gul soffa och Lars G Svensson som slår på en boxningssäck. Björn Melander avbryter, ger instruktioner.

Själv sitter hon vid scenkanten, strax bredvid sufflösen och väntar på sin tur att agera. Det verkar dock dröja ännu några minuter. Hon nickar åt mitt håll, tillsammans smyger vi ut bakom ridån och slår oss ned för ett samtal.

Eva Claar. Beskriv din roll.

– Jag gör en kvinna som heter Harper, gift med Joe (Lars G Svensson). Vi är ett mormonpar från Salt Lake City som flyttat till New York och bott där i flera år. Vi är det enda heterosexuella paret i föreställningen. Det är viktigt för pjäsen att även skildra den heterosexuella sidan.

– Men i grunden handlar det om människors kärlek och då spelar könet ingen större roll.

Relationen med Joe är något problematisk.

– Ja, det kommer fram att min man är bög och hur handskas man med det? Det är inte självklart att man måste gå skilda vägar, om det ändå finns en djup kärlek där.

Parets religion gör det knappast lättare?

– Vi är mormoner som är besatta av olika skamkänslor över vad man får och inte får göra. Inte dricka alkohol, inte dansa… Mormoner lägger vikt vid att hålla samman familjen och då tror jag inte det heller är populärt att vara homosexuell.

Harper verkar vara en utsatt person som missbrukar tabletter och…

– Nej, nej! Jag är en frisk, stark och sund människa – fast jag käkar valium och har lite ångest.

Eva Claar fortsätter med att insisitera på att hon verkligen inte har några större problem, hennes situation är faktiskt ganska normal, i stort sett. Vad då valium? Det är väl inte så farligt. Hon är minsann OK.

Som intervjuare börjar jag känna viss förvirring.

Vänta nu. Är det du eller din rollfigur som talar?

– Det är Harper (skratt). Man kan välja att poängtera olika sidor av karaktären, förstår du? Stark eller svag. Men hon har ett jävla skav i sitt förhållande. Harper står för den amerikanska drömmen, fint yttre, snygga kläder, snygg frisyr och med ett bitvits krackelerat inre.

– Men det är viktigt att inte göra kvinnorna som är med i pjäsen till offer och det tycker jag inte att vi gör.

Att arbeta med Björn Melander?

– Inspirerande! Han ger oss analysen av texten, så vi vet vad som ligger bakom den och kan driva detta i alla våra repliker. Man måste veta i tanken vad man vill, det är grundläggande för skådespeleriet.

Ditt yrke, hur ser du på det?

– Jag tycker det här jobbet är ett forskningsarbete, i människor och i mig själv. Man måste våga möta sin roll och låta sig bli drabbad. Och sen kan man lyckas mer eller mindre. Men det handlar inte om att lyckas egentligen, snarare att göra försök på vägen.

Säger Eva Claar och kikar bort mot scenen. Där tycks hennes kolleger vara färdiga. Regissören ser sig om. Vi tar adjö. Dags för Harper att göra entré.

(Borås Tidning 2007-09-14)