Fransmannen Robert Faurisson kallar sig historierevisionist. Det gör alla som tillhör hans krets. Men någon revision av historien är det inte frågan om. Utan illasinnad förnekelse.

Robert Faurisson är nämligen sedan 70-talet en ledande propagandist för ståndpunkten att nazisternas folkmord på sex miljoner judar under andra världskriget aldrig ägt rum.

Argumentationen för denna bisarra tes är ofta förrädiskt skickligt upplagd. Pseudovetenskapliga resonemang blandas med ett myller av detaljerade faktapåståenden och källhänvisningar i floder. Syftet med revisionisternas verksamhet är att åter göra antisemitismen rumsren och rehabilitera nazismen som politisk ideologi.

Förnekelsen av Förintelsen är heller inget marginalfenomen, utan numera en veritabel industri av världsomspännande karaktär.

Reaktionerna var också mycket starka när Robert Faurisson i början av 90-talet bjöds in till Sverige av nynazisten Ahmed Rami, mannen bakom Radio Islam. Händelsen uppmärksammades stort i medierna.

Ledarskribenter, kulturdebattörer och politiker närmast tävlade i att uttrycka avsky och fördömanden. Sverige vägrade visa tolerans mot intoleransen, vilket förstås var en utmärkt och nödvändig demonstration.

Men varför reagerade ingen i början av mars 2007? Då var Robert Faurisson på en flera dagars propagandaturné i Sverige för att lansera sin bok Mitt liv som revisionist, vilken översatts och utgivits av det nazistiska bokförlaget Logik.

Faurisson besökte Stockholm, Göteborg och Malmö på möten arrangerade av den svenska extremhögern. Trots avslöjande reportage i den antirasistiska tidskriften Expo var intresset obefintligt denna gång.

Journalisterna brydde sig inte. Kulturfolket teg. Och om det fanns någon upprördhet bland representanterna för våra riksdagspartier doldes den i så fall väl. Medge att det är förvånande.

De senaste åren har vi haft breda informationskampanjer om Förintelsen, det har varit flera internationella förintelsekonferenser i Stockholm, en särskild myndighet har inrättats (Forum för levande historia), Förintelsen har fått en minnesdag i almanackan.

Ändå denna likgiltighet när grundläggande värden utmanas i vår egen tid, i vårt eget land.

I NU nr 5/07 fanns en artikel som uppmärksammade årets minnesdag över nazismens offer. Den 27 januari hade offentliga framträdanden gjorts av ledande folkpartister som Lars Leijonborg, Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Fredrik Malm.

Som goda liberaler har samtliga visat prov på ett djupt och långvarigt engagemang i kampen mot antisemitismen och dess företrädare. Jag har därför lite svårt att begripa att inte ens folkpartiet lyfte ett finger när en av världens mest beryktade förintelseförnekare någon månad senare spred sina groteska lögner i Sveriges tre största städer.

Tystnaden är väl knappast det bästa sättet att bemöta figurer som Robert Faurisson – eller?

(NU 2007-04-05)