I väst sammankopplas islam påfallande ofta med våld, terror och förtryck. Det är också en tes som odlas av många politiska debattörer sedan attentaten mot World Trade Center den 11 september 2001.

Efter nazismen och kommunismen är islamismen det nya totalitära hotet, kan det bland annat heta.

– Den typen av förenklad retorik återspeglar bara islamofobiska stämningar i vårt eget samhälle. Man måste tillbakavisa alla som vill sätta en monolitisk bild av islam som en enhet, invänder Mattias Gardell.

Han är professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. I morgonkväll gästar han högskolans filosofikafé i Borås med en föreläsning om islam, demokrati och mänskliga rättigheter.

Mattias Gardell betonar eftertryckligt att islam är en mycket mångfacetterad rörelse och att huvudriktningen inom politisk islam faktiskt pekar mot demokrati.

– Om det har det växt fram en ny konsensus inom muslimsk filosofi. Trots dess stora popularitet hamnar detta i ständig mediaskugga på grund av vårt ensidiga fokus på marginella extremgrupper.

Själv använder han gärna termen folkhemsislam för att beskriva vad det handlar om.

– Den islamdemokratiska fåran är påfallande lik den svenska folkhemsideologin med engagemang för fri företagsamhet, facklig kamp, social omsorg och det finns en kvinnorörelse som är väldigt livaktig. Mer radikalt än så är det inte, konstaterar han.

Gardell påpekar i att arabvärlden, som domineras av enväldiga monarker och sekulära polisstater, står islamdemokraterna i opposition både mot det politiska tyranniet och det traditionella religiösa etablissemanget med krav på frigivande av politiska fångar, slut på censuren och så vidare.

Han drar en parallell till situationen i 60- och 70-talets Latinamerika då framväxten av den kristna befrielseteologin bidrog till att demokratisera en kontinent som nästan helt bestod av diktaturstater.

Men hur uppfattar då befolkningen i de muslimska länderna en figur som Usama bin Ladin?

– Bin Ladins popularitet varierar kraftigt. Många människor på gatan ser honom som en motståndsikon utan att för den skull direkt sympatisera med honom. Han är en symbol ungefär som Che Guevara blivit för somliga i väst utan att de vet vad Che egentligen stod för.

(Borås Tidning 2006-11-15)