I den politiska söndagsskoleretoriken talas det gärna skimrande vackert om kultur.

Förtroendevalda kan när så påkallas formulera underbart fluffiga pratbubblor om hur sagolikt betydelsefull Kulturen är för människors hälsa, trivsel, personliga utveckling, demokratiska sinnelag, och allt möjligt annat positivt och behjärtansvärt.

Men i den gråa sammanträdesverkligheten gäller ofta andra tongångar.

Kulturanslagen behandlas inte sällan som en restpost i budgetsammanhang. Skall det sedan sparas pengar brukar kultursektorn hamna främst i frontlinjen när svångremmen plockas fram.

Illustrativt är hur det började blåsa iskallt kring folkbiblioteken under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. På många håll befarades att själva grundvalen för denna viktiga kulturinstitution hotades.

Men i valrörelsen 1994 förklarade dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) att det fick vara någon måtta på slaktarknivarnas framfart ute i landet. Han lovade därför att stifta en bibliotekslag, där alla medborgare skulle garanteras tillgång till folkbibliotek och avgiftsfria boklån.

Carlsson vann valet och höll ord. Lagen var förvisso ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Men utifrån den faktiska situationen ett motiverat sådant. Som Carlsson själv sade: ”Det här är ett undantag, det handlar om en hörnsten i kulturpolitiken”.

Att Ingvar Carlsson kände extra varmt för folkbiblioteken är kanske inte så konstigt. Han är ju bördig från Borås, känd för sin mycket välrenommerade bibliotekshögskola.

Varför den borgerliga alliansen nu går till val på att skrota bibliotekslagen är dock mera märkligt. I synnerhet från folkpartiets sida, som påstår sig vilja värna läsandet och det gemensamma kulturarvet med en statligt sanktionerad ”kanon” av svenska litteraturklassiker.

Men att säkerställa fri och öppen tillgång till dessa kanoniserade titlar är de nypatriotiska Leijonborgliberalerna tydligen inte lika intresserade av.

Torgförda argument från allianspolitikerna i stil med att biblioteken skulle utvecklas bättre utan statligt skydd för deras fortsatta existens känns inte vidare genomtänkta. Nog för att jag annars är övertygad om att Sverige skulle må bättre av mer marknadsliberalism och inte mindre, generellt sett.

Men jag har svårt att se vilka stora välsignelser som vinst-, konkurrens- och privatiseringsfilosofin skulle ge just på biblioteksområdet. Det hela verkar mest vara en grej där ideologisk nit fått gå före sak.

Även opinionsmässigt tycks borgarna huggit rejält i sten. Enligt en nyligen publicerad undersökning, beställd av Svensk Biblioteksförening, är det folkliga stödet för bibliotekslagen massivt. 9 av 10 svenskar vill ha den kvar.

Undra på det.

I det lokala kulturlivet är biblioteket som ett pulserande hjärta – en gemensam icke-kommersiell oas, ett för oss alla välkomnande rum som stimulerar till tankeflykt, fantasi och bildning. De offentliga biblioteken med dess avgiftsfria boklån är helt enkelt en omistlig del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur.

Det förstod Ingvar Carlsson. Det är bara beklagligt att inte Fredrik Reinfeldt-alliansen förmår vara lika tydlig på den punkten.

(Borås Tidning 2006-08-12)