Navigare necesse est, sade den gamle romaren Pompejus på sitt klingande latin någon gång innan Kristi födelse. Att segla är nödvändigt.

Den klassiska sentensen sitter som vore den inpräntad i själen med marmorskrift hos många av oss.

Ständigt denna längtan efter hav och skärgård. Behovet av saltstänkt bris och rullande vågor. Att i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen och vara omsluten av blåa ytor så långt blicken når.

Det är i grunden uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, bryta sig fri. Och få andra situationer bjuder på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att befinna sig till sjöss med vindfyllda segel.

Att lätta ankar är för åtskilliga svenskar mer än bara ett ordinärt semesternöje.

Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade och gråtoniga vardagslunken. Ett tillfälle att kapa förtöjningarna till stämpelklockor, ogina chefer, amorteringar, näsvisa myndighetsbyråkrater och för en stund låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.

Egentligen tillhör medborgarna av båtfolket en egen nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower – om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle.

Frågan är förstås om sådana människor inte utgör potentiella femtekolonnare i vårt konformistiska socialstatssystem, där politiker och ämbetsmän tagit sig rätten att lägga snart sagt samtliga aspekter av svenskarnas liv under sin domvärjo.

Allt i den heliga trygghetens och jämlikhetens namn.

Friheten till sjöss, den marina livsstilen, kan föda idéer som hotar fundamenten i den kungliga socialdemokratiska statsideologin med dess icke ringa mått av förmyndarmässighet (vilket visar sig i allt från cykelhjälmstvång till konfiskatoriska inkomstskatter).

Tänk om människor, vana att sköta sitt roder också i styv kuling, börjar resa krav på att vilja bli sin egen kapten även på landbacken?

Kommer man till kärnan tror jag att socialdemokraternas envisa hot om att införa obligatoriskt statligt båtregister, båtskatt och båtkörkort handlar om detta: försök till desarmering och kontroll av en irriterande frizon som riskerar kullkasta deras maktanspråk.

Därför är det – mer än någonsin – nödvändigt att fortsätta hissa segel.

(Borås Tidning 2006-07-27)