”We’re fans of your prime minister, by the way.”
Gene Simmons, rockstjärna, förklarar något överraskande i engelska tidningen The Star att hans grupp KISS diggar Gordon Brown.
Det blir säkert den utflyttningshotade Labourledaren på 10 Downing Street väldigt glad över. Brown lär ju behöva alla supportrar han kan få just nu.
Jaha, en till Reinfeldt vs Sahlin. Denna afton i SVT:s Agenda. Igen.
Okej att det är valår. Men börjar det inte snart bli inflationsvarning på deras duellerande?
Ta ett break nu.
Drabbningarna mellan Sveriges två ledande politiker borde vara ett event. Något speciellt, intressant, dramatiskt, spännande.
Inte bara som ännu ett kvällsgnabb i rutan.
Förkorta arbetsdagen till sex timmar. Med hela lönen kvar.
Detta krav ska ingå i Vänsterpartiets valplattform, beslutade de rödglödgade ombuden på partiets kongress i Gävle. Koalitionskamraten Miljöpartiet har sedan tidigare beslutat att gå till val på friår från jobbet. Och Socialdemokraterna utlovar höjda bidrag för alla som inte arbetar.
I det rödgröna samhället tycks det bli mer hängmatta än verkstad. Vilket förhoppningsvis även kommer att gälla dess regering. Det blir ju liksom lugnast så…
Vapen dödar. På riktigt. Inte minst den stora tillgången på handeldvapen i tredje världen är ett gissel. Konflikter förvärras, urartar, samhällen dränks i blod. Rädsla och skräck regerar i en ond spiral som skapar ännu mer brutalitet, kräver ännu fler offer.
Som vanligt drabbas civila män, kvinnor och barn värst när samvetslösa våldsverkare löper amok. Dessa kan vara reguljära soldater i en korrupt statsapparats tjänst. Eller gerillakrigare, privata knektar, rena gangsters.
För att skydda sig och sina familjer från övergrepp väljer ofta vanliga invånare att också skaffa skjutvapen. Och det där med beväpning är aldrig något problem i utvecklingsländer som Kongo, Sudan, Somalia, etc.
Det må finns brist på mycket där. Men utbudet av k-pistar, gevär, pistoler, granatkastare och annat otyg tycks aldrig sina. Varifrån kommer allt?
Någon har ju tillverkat dessa vapen. Någon har distribuerat och sålt dessa vapen. Någon tjänar uppenbarligen ordentligt med pengar på att hålla hela denna vidriga hantering igång.
Denna ”någon” ska först och främst sökas på vår egen kontinents bakgator. Enligt en holländsk dokumentär från 2007, som visades igår kväll på TV8, överträffar Europas årliga försäljning av handeldvapen både USA:s och Asiens med råge. Det är enorma belopp, hundratals miljoner euro, som forsar in på vapenmånglarnas bankkonton. Inte sällan är handeln illegal så det skriker om det.
Konstigt då bara att vi inte hör mer om den. Eller orkar bry oss… Det är ju lätt att slå dövörat till när kulorna drabbar okända, namnlösa människor, långt borta.
”Presidents shouldn’t make major decisions based on what the polls showed.
A president should do what he thinks is right based on the substance.”
Gerald R Ford, underskattad amerikansk president 1974-1977.
Rekommenderad läsning om Ford:
Gerald R Ford: A Time To Heal (1979)
Yanek Mieczkomwski: Gerald Ford and the Challenges of the 1970s (2005)
Thomas M DeFrank: Write It When I’m Gone. Remarkable Off-the-Record Conversations with Gerald R Ford (2007)
Jubel i busken! Alliansen hurrar för Demoskop. Änligen ett opinionsinstitut som levererar positiva siffror.
För första gången på evigheter har regeringen dragit ifrån oppositionen. Den aktuella procentställningen är nu 49,2 för blått-blått mot 47,4 för rött-grönt (se här, här och här).
Resultatet kan möjligen tolkas som att väljarna reagerat surt över Team Sahlins budgetalternativ, som presenterades ett par dagar innan mätperiodens slut. Gissningsvis är det då främst löfteshotet om att ytterligare höja den redan drakoniska bensinskatten som kostat sympatier.
Eller så är det bara tillfälligheter som råkat spela ett spratt med procenten.
Även om Demoskops undersökning ger en välbehövlig psykologisk injektion för Alliansens valarbetare på fältet, så vet förstås borgerlighetens ledarskikt att lätt kommet är lätt förgånget. Än vet ingen om de rödgrönas ledning verkligen är bruten. Det intressanta är den långsiktiga och sammantagna trenden.
Opinionsmätningar om partisympatier är ju som svalor. En gör ingen sommar.
”Kungafamiljen är de som Göran Hägglund kallar verklighetens folk. De får förmodligen större sympati för att de inte är särskilt kulturintresserade.”
Carl Johan De Geer, konstnär (DN 4/5).
Regeringen Reinfeldt visste tydligen vad den gjorde, när Victoria uppvaktades med en platt-TV häromåret.
Alliansen är på spåret igen. Fantastiska fyran – Reinfeldt, Björklund, Olofsson, Hägglund – åker tåg genom Sverige. Igår besöktes bland annat Borås och Göteborg, idag tuffas det vidare till Skövde och Örebro. Verkar vara en trevlig utflykt.
Budskapet som ska säljas in till väljarna, då? Det är ett valprogram i nio punkter. Om vad Alliansen INTE tänker göra. Inte höja skatten för vanliga löntagare, inte avskaffa RUT, inte införa kilometerskatt, etc. Den som önskar besked om vad Alliansen verkligen vill, får vänta på perrongen till sensommaren.
Också en form av negative campaigning.
Jag hoppas dock att Reinfeldt & Co begrundat exemplet George Bush, den äldre. Under valkampanjen till Vita huset 1988 lovade även han triumferande att inte höja skatten: ”Read my lips, no new taxes!”.
Väl vald till president tvingades Bush göra tvärtom, vilket naturligtvis ledde till urspårat förtroende. Väljarna kickade ut honom fyra år senare.
För övrigt är Lena Melins kommentar till Alliansens tågturné den mest tänkvärda i tidningsfloden:
”SJ Event borde ta över hela SJ. De skötte det abonnerade tåget. Framme i tid. Jättegod mat. Inga avstängda toaletter. Fungerande eluttag. Toppen!”
Vad säger inte detta om Alliansens Sverige? Det krävs tydligen att man måste vara en synnerligen priviligerad resenär, som kan specialchartra egna lok och vagnar, för att SJ ska börja leverera acceptabel standard…
Under hela mandatperioden har Socialdemokraterna bombat den borgerliga regeringen med kritik om jobbskatteavdraget, Alliansens paradnummer.
Nu har den rödgröna oppositionen så äntligen sytt ihop sitt eget budgetalternativ. Och resultatet blir… att i princip hela klabbet får vara kvar.
Statsminister Fredrik Reinfeldt borde väl bli glatt överraskad av ett sådant erkännande. Men föreföll istället betryckt och snudd på förbannad, när han mötte Mona Sahlin under gårdagens debatt i SVT:s Aktuellt (här och här).
Fast det är klart. Det är kanske inte är så kul att gå in i en valrörelse där motståndaren triangulerat bort ens bästa vapen. Fråga Bob Dole, som blåstes av banan enligt samma metod från Bill Clinton 1996. Eller John Major, som gick ett likadant öde till mötes mot Tony Blair 1997.
If you can’t beat them, join them. Det är en läxa som också Sahlin och hennes koalitionskamrater lärt. 71 miljarder kronor i blå inkomstskattesänkning vs 69 miljarder kronor i rödgrön inkomstskattesänkning. Differens: två miljarder spänn. Inte en avgrundsdjup klyfta mellan alternativen, precis.
Väljarmatematiken är utan tvekan talande. Socialdemokraterna vill förstås inte riskera att få den breda, strävsamma medelklassen emot sig. Vilket är utmärkt och insiktsfullt även rent ideologiskt. Ofta är det poppis bland intellektuella från både vänster och höger att sparka på medelklassens folk. De är småborgerliga, tröga och saknar verklig horisont utöver sina tre V:n – Villa, Vovve och Volvo.
Men på många sätt är medelklassen det goda samhällets kitt. Tvånget att ta hänsyn till deras intressen utgör ett hälosamt korrektiv mot alltför äventyrliga experiment och omvälvningar från den styrande elitens sida.
En alienerad medelklass är något av det värsta som kan inträffa, vilket historien tydligt visat. Tag bara massarbetslösheten och rekordinflationen som drabbade Weimarrepublikens Tyskland. Det var medelklassens förlorade förtroende för demokratin som gav Adolf Hitler en karriär.
Ett jämförelsevis mindre drastiskt exempel av annat slag är det svenska riksdagsvalet 1948. Socialdemokraterna hade övermodigt lanserat ett omfattande efterkrigsprogram med starka socialistiska förtecken. Partiet fick storstryk av Folkpartiets Bertil Ohlin och var nära att mista regeringsmakten på kuppen.
Det glömde Tage Erlander aldrig.
Socialdemokraterna förstod att deras folkhemsprojekt vore omöjligt att genomföra utan förankring bland befolkningens medelklassgrupper. Från 50-talet började Erlander klokt och pragmatiskt att anpassa partiets hållning därefter. Mona Sahlin talar gärna uppskattande om Olof Palme. Men det är uppenbarligen i Tage Erlanders fotspår hon praktiskt vandrar.
Det hedrar henne.
I mitten av april kom Skolverkets nya riktlinjer. När partierna knackade på skolornas dörrar under valåret fick ingen särbehandling ske. Antingen släpps samtliga in. Eller inga alls.
Denna rekommendation till landets rektorer var feg, ryggradslös och ynklig. Skolverket orkade inte ta strid för att hävda skolans demokratiska uppdrag och har i praktiken devalverat skolans värdegrund till ett dokument av tomma ord. Konsekvenserna har på många håll blivit rent bisarra.
I vissa skolor portas varenda politiskt kotte. Varken LUF, SSU eller MUF är välkomna. Andra skolor, som Vilhelm Mobergsgymnasiet i Emmaboda, bjuder till och med aktivt in nazister!
Även i Karlskrona råder öppna spjäll. Eller nästan. Gymnasiet af Chapman har nu beslutat att alla partier som finns representerade i kommunfullmäktige får komma och försöka övertyga eleverna om sina förträffligheter.
Den främsta vinnaren är förstås Sverigedemokraterna, Karlskronas tredje största parti. Vilket måste kännas som en skön revansch för den lokale ledaren Richard Jomshof, tungt namn även på central nivå inom SD.
Samme Jomshof har nämligen sedan tidigt 2000-tal ett förflutet som lärarvikarie i samhällskunskap på af Chapman. Denne skåning hade då precis flyttat till Karlskrona i syfte att starta upp en lokalavdelning för SD. Ett smart drag från hans utgångspunkt.
Kommunen har traditionellt sett haft en oproportionerligt stor mottaglighet för högerextrema yttringar, från slutet av 20-talet ända in i våra dagar. Det fanns alltså en tacksam politisk reservoar att exploatera. Jomshof har också varit mycket framgångsrik därvidlag.
Men att samtidig vara samhällskunskapslärare och främlingsfientlig propagandist gick naturligtvis inte ihop. Efter upprörda protester tvingades Richard Jomshof avbryta vikariatet på skolan.
Han fick sparken, kort sagt. I synnerhet tack vare ett berömvärt och principfast agerande från Socialdemokraterna, som satt vid makten under denna mandatperiod. Även den borgerliga oppositionen applåderade avskedandet.
Själv grät Richard Jomshof ut i medierna och spelade rollen av martyr:
”Jag är nationalist och vill stoppa massinvandringen till Sverige. Jag har rätt att ha den uppfattningen utan att drabbas i mitt arbete. Jag är mot det multikulturella samhället” (Sydöstran 15/2 2002).
Man kan dock rimligen fråga sig varför elever med invandrarbakgrund skulle behöva utsättas för en sådan figur i katedern. Eller några elever överhuvudtaget. Skolan varken kan eller får vara värdeneutral. Fascister borde inte höra hemma i våra skolor.
Men tiderna förändras uppenbarligen.
Richard Jomshof är idag inte bara välkommen som SD-politiker till af Chapman.
Den 18/2 i år rapporterade SVT:s Blekingenytt att samtliga partier i Karlskrona svängt 180 grader och välkomnade honom tillbaka som lärare igen, om Jomshof så önskade (endast S var tveksamma). Och varför inte? Våta fingrar i luften brukar ju tydligt indikera vartåt vinden blåser.
SD är bevisligen väldigt populära i stan. Sådan väljarkår, sådant politiskt klimat. Att resa motstånd kan kosta många röster. Arma elever. Arma föräldrar. Arma Karlskrona.
Mer att läsa:
Skolverket kapitulerar för extremhögern
SD och Karlskrona, en tragisk historia
SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism”
”Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem…”
Christian Dahlgrens Blogg 